Olof Rahm

Kyrkoherde Olof Rahms politiska kantring år 1677 har för många verkat besynnerlig. Han var svensk till börden och hörde till den skara präster som svenskarna placerade i Jamtland för att försvenska landskapet efter det svenska maktövertagandet 1645. Syftet var att få pålitliga underrättelser. Jamtarna betraktades av svenskarna som alltför norskvänliga.

År 1657 kom den första norsk/danska återerövringen av Jamtland. Rahm uppfyllde sina förväntade plikter mot svenskarna och när Sverige återfick Jamtland genom fredsavtalet i Roskilde 1658, rapporterade han allt vad som hänt. Rahm som då var kapellan under den jamtlansbördige kyrkoherden Hans Nielsen Berg, angav honom för samarbete med norrmännen. Det resulterade i att Hans Nielsen Berg blev avsatt från sin kyrkoherdetjänst i Ragunda. Det mest anmärkningsvärda är att det var sin svärfar Rahm hade angett! Dömd för förräderi fick Hans Nielsen Berg sedan leva i fattigdom hos sin måg, kyrkoherden Janus Sigvardi i Bergs socken. Janus hette innan han blev präst Jöns Sjulsson och var från Tand i Aspås. Han blev stamfader till prästsläkten Hofverberg. Genom att förrådda sin svärfar kunde alltså Rahm efterträda som kyrkoherde Ragunda.

Vid nästa norsk/danska återerövring av Jamtland 1677 började märkligt nog Rahm att rapportera underrättelser till norrmännen om svenskarnas rörelser. Befrielsen av Jamtland blev tyvärr kortvarig och redan i slutet av 1677 kom svenskarna tillbaka och började med nya rättegångar mot dem som samarbetat med norrmännen. På de anklagades bänk satt då kyrkoherde Olof Rahm, som hade samarbetat med norrmännen. Han dömdes tillsammans med tretton jamtar till döden för sitt svek mot Sverige och avrättades medelst halshuggning den 27 maj 1678 på Tibranshögen i Rödön.[1,2]

Orsaken till att Rahm bytte sida, berodde förmodligen på att hans son Johannes år 1671, endast 19 år gammal, hade avrättats och bränts på bål i Gävle av de svenska myndigheterna för påstådd blasfemi. Brottet ansågs av de svenska myndigheterna så grovt att dödsdomen i Hovrätten överklagades till Kongliga Senaten, som skärpte straffet så att Johannes också skulle "å båhle brännes". Det var med andra ord det hårdaste straff svensk rättskipning kunde tillgripa. Det måste ha påverkat Olof Rahm som far, och det är inte undra på att han sex år senare bytte sida och i stället hjälpte norrmännen mot svenskarna.[3]

Olof Rahm fick följa sin sons öde och blev av de svenska myndigheterna dömd till halshuggning. Men han blev inte dömd att brännas, utan till stegling, vilket innebar att hans huvudlösa kropp lades upp på en ställning, väl synligt uppe på Tibrandshögen, och fick hänga där som korpföda med prästkappan fladdrande för vinden. Ännu sju år efter avrättningen hängde kvarlevorna kvar av Olof Rahm! Urban Hiärne noterade det på sin resa 1685, när han passerade över Rödösundet.[4]

Ur jamtsk synpunkt dog Olof Rahm som en motståndsman mot ockupationsmakten, men enligt den svenska historieskrivningen framställs han givetvis som en "förrädare". För mig är Rahm en person som först för sent insåg svenskarnas politik och när han då bytte sida drabbades han av ödets obarmhärtighet, eller om man vill Guds straff för sin angivelse av sin svärfar.

Olof Rahm var gift tre gånger. Första giftet var med ovannämnde kyrkoherdes dotter. Ett äktenskap som av förklarliga skäl blev omöjligt efter hans angivelse av hennes far. I andra giftet var han gift med en borgaränka från Sundsvall och i tredje giftet med änkan efter kyrkoherde Noræus i Resele i Ångermanland.[5] Det var hon som enligt traditionen kom med nådeansökan från Stockholm samma dag som avrättningen, men inte tog sig över Rödösundet därför att alla båtar var på andra sidan vid Tibrandshögen, där avrättningen skulle ske. Denna sägen är dramatisk, men osann. Det hon hade ansökt om var att få ta ned sin halshuggne make från steglingen och begrava honom i jord. Ansökan avslogs.

Tibrandshaugen nuförtia  (Foto: Bo Oscarsson)

Referenser