Ås – Gud och ö

av Bo Oscarsson

Denna artikel skrevs i februari 1998 och får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 2000-02-07

Den mäktigaste guden i den förkristna tron var Tor. Han kallades även Ås. Därav fick religionen benämningen Åsa-tron. När Ås for över himlen dånade och blixtrade det. Begreppet på svenska blev att det åskade. I norska och jamska utgick man från namnet Tor och det blev "torden" och på gammal-jamska "tora". I svenskt språkbruk används ordet as i stället för ås. Man har i svenskan hållit fast vid den språkhistoriskt felaktiga formen och skriver asar, asatro, förmodligen för att ordet "as" har en negativ klang och det passade in i den lutherska synen på förfädernas gamla tro.

Före kristnandet av Jamtland avlade man eden på alltinget Jamtamot enligt den gamla åsa-tron. Carl Sehlin skriver 1929 i sin bok om Jämtlands historia. "Eden på tinget avlades vid Frö, Njord och den mäktige Ås (Tor)".[1]

Nästan mitt ute i Storsjön ligger en ö med namnet Åsön. De flesta tror nog att Åsön fått sitt namn efter att den tillhör Ås socken. Men det är fel. Tittar man på den äldsta kartan från 1646, visar den att Åsön hör till Frösön! Senare blev Åsön gränspunkt mellan fem socknar, obekant när, men på den hundra år gamla generalsstabskartan löper sockengränserna samman på ön. Det är de fem socknarna Rödön, Frösön, Sunne, Norderön och Hallen. Det finns med andra ord ingen geografisk anknytning, eller historisk koppling till Ås socken! Därmed torde man kunna spekulera om det finns en koppling mellan guden Ås och Åsön.

Enligt de äldsta kända skriftliga uppgifterna var Åsön skattlagd under Frösö socken. Upplysningen kommer från de svenska räkenskaperna för 1564–65, som för byn Västerhus anger "aff Åssöen 1 1/2 öre". Att Åsön var skattlagd just under Västerhus är märkligt. Byn Västerhus ligger nämligen inte närmast vattnet, utan avskiljd från Storsjön av byn Västbyn. Geografiskt borde Åsön hört till Västbyn eftersom den ligger närmast.

Professor Sven-Bertil Jansson förmodar att övergången till kristendomen i Jamtland grundades på ett tingsbeslut på alltinget Jamtamot på Frösön.[2] Därav kan man utgå från att man rev Hednatemplet för att bygga en kyrka på samma plats. Eller så byggde man helt enkelt om templet. Härav kan man gissa att Västerhus på Frösön är Jamtlands urgamla medelpunkt för gudadyrkan. Tanken är inte långsökt. Den styrks av att Frösöns största gravfält under vikingatiden låg intill Västerhus. Finns då i denna tanke en möjlig förklaring till att Åsön hörde under Västerhus?

En koppling mellan Åsön, guden Ås och Västerhus, kan skapa en ny infallsvinkel på vår äldsta, jamtska historia. Det är alltså tänkbart att Åsön varit direkt knuten till guden Ås och ett hednatempel beläget på Västerhus. Åsön kan därför ha varit en mycket helig plats i den gamla religionen, där bara de allra heligaste männen, godarna, fick vistas eller kanske snarare begravas. Det finns vikingatida gravar på den närmaste ön Tjuvholmen. Att det funnits gravar ute på Åsön, är därför troligt. När kristendomen infördes centraliserades begravningarna till kyrkogårdarna. I så fall förlorade då Åsön sin status som begravningsplats.

Åsön har hittills varit förbisedd i den jamtska historien. Det är bara Carl-Göran Ekerwald som berört ön i sin serie av böcker om öarna i Storsjön. Lika lite som Åsön är outforskad är den tyvärr inte orörd. På 1920-talet lät tre frejdiga bröder från Norderön bygga en stuga på Åsön. År 1924 när stugan var klar, sökte de om arrende, men Kronan genom Domänverket avslog ansökan med motiveringen att den lilla ön var platsen för ett viktigt hörnröse för fem socknar och "därför icke bör tillsvidare bebyggas". Då det senare framkom att stugan var redan byggd, lämnade Kronan tillstånd att mot avgift begagna stugan, men förbjöd på det strängaste att ta virke där eller göra upp eld på ön! Denna Kronans "omtanke" om Åsön skulle visa sitt rätta ansikte 21 år senare. Här vill jag citera gamle lantmätaren Heimer Wikström, som i ÖP på 1950-talet skrev om "Åsön – idyllen som sprängdes";

"Sommaren 1945 kom, atombomben hängde hotande över Hiroshima och kriget var i verkligheten avgjort - freden var i sikte. Just då, under den fagraste högsommaren, och sedan "Flygets dag" imponerande hade firats på Frösön, drabbades Åsön helt plötsligt av den totala ödeläggelsen. Hela det vackra skogsbeståndet jämnades med marken, de grövsta bjässarna måste betvingas med sprängning. Resultatet blev en slät och framförallt närbelägen måltavla, och så började den långa raden av bombfällningar (även från sörländska flygförband), en bombfällning som intensivt fortsatte under de följande åren ... Fullträffarna med tunga bomber på upp till 500 kg gjorde sin verkan blott alltför väl. Åsön ... ett stycke avskräckande ödemark, urgröpt av en mängd djupa bombkratrar och med några kringströdda förvridna flygplansskelett."

När Ekerwald landsteg på Åsön 30 år efter Wikströms artikel i ÖP, noterade han:

"Nej, groparna är bombkratrar. Flygflottiljen på Frösön använde länge Åsön som bombmål. Och flottiljchefen lät på 40-talet hugga ner de månghundraåriga tallar som stod på ön. Man förstår honom. Risken fanns ju att dessa mäktiga träd tillsammans med hela ön av riksantikvarieämbetet blev förklarade som fornminne."

I och med Flygvapnets agerande förstördes inte bara gränsröset som Domänverket med all rätt ansåg viktig, utan också naturmiljön. Ön hade också enligt Wikström ett rikt fågelliv, och det var bara på Åsön som vissa arter av sjöfågel häckade. Vidare skrev han ”Den stensättning, som påträffades på ön vid grävning av grunden för stugan och som tyvärr aldrig blev undersökt, vittnar också om en äldre bebyggelse av något slag.” Var det lämningen av en grav eller guden Ås tempel? Vi kan nu bara spekulera eftersom Åsöns hela yta, som legat orörd i tusen år, nu är förstörd. De lämningar som kunnat ge en förklaring av öns betydelse i Jamtlands äldsta historia är sannolikt förlorade!

Referenser och fotnoter

[1]	Carl Sehlin, Grunddragen av Jämtlands och Härjedalens historia, s. 49, Östersund 1929.
[2]	Sven-Bertil Jansson, Runinskrifter i Sverige, s. 119f, Uppsala 1977. The article in English
[3]	Carl-Göran Ekerwald, Öarna i Storsjön, andra delen, Östersund 1985.
[4]	Heimer Wikström, Åsön – idyllen som sprängdes, Östersunds-Posten, 1957-06-08.
[5]	Lantmäteriverket, diverse äldre kartmaterial.
[6]	Landsarkivet, diverse äldre handlingar.
[7]	Jämtlands läns fornskriftsällskap, Jämtländska räkenskaper II, 1568-71, JFSS IX, s. 86, Lund 1948.
[8]	Jämtlands läns fornskriftsällskap, Jämtländska räkenskaper I, 1564-67, "Westerhus holmmer", JFSS VIII, s. 93, Lund 1944.