Alltinget Jamtamot

Jamtamot utgjorde förutsättningen för Jamtland som ett fritt och självständigt rike. Jamtamot var ett allting, med vilket menas att alla jamtar hade rätt att närvara. Det innebar att folkförsamlingen säkert var närmare tusenhövdad då tinget öppnades. Tinget kallades egendomligt nog för "mot" här i Jamtland, till skillnad från de övriga i Norden som kallades ting. Jamtamot betyder alltså jamtarnas ting. Ordet "mot" lär komma från gotiskan, vilket ter sig märkligt, men kan bero på en antydd släktskap med goterna, som vi ännu inte har klarhet i. I det jamtska språket finns flera exempel på ord med gotiskt påbrå.

På Jamtamot samlades vi årligen i tiden kring 12 mars, då det var bra vinterföre och vårsolen började värma. Den 12 mars är därför självskriven som vår nationaldag. Som jämförelse kan nämnas att islänningarna har sin nationaldag det datum då deras allting sammanträdde, den 17 juni.

När alltinget Jamtamotet instiftades vet vi inte, men enligt de isländska källorna så var det kung Håkon den gode, som gav oss lag och rätt och det kan då ha skett i tiden strax efter 930. Att tinget fanns redan på vikingatiden, bekräftas av sex präster i Jamtland i ett brev till ärkebiskopen år 1350. Prästerna i Lit, Rödön, Sunne, Brunflo, Ås och på Frösön, skriver att det i Jamtland funnits en tingsplats före den tiden då kyrkor började byggas. Det betyder före 1000-talet. Kristnandet, som i Jamtland sannolikt skedde med ett tingsbeslut på Jamtamot, ägde rum i tiden 1030-1050 enligt dateringen av runstenen.

Motet pågick under en hel vecka och denna vecka fick ett eget namn "motsveckan". Under motsveckan avgjordes på tinget de tvister och brottmål som uppkommit under det gångna året, samt också köp och arv av gårdar. Till stöd för tvisterna hade man jamtlandslagen. Före den litterära tiden ålåg det lagmannen att kunna lagen utantill, men när skrivkonsten blev känd i början av medeltiden, skrevs den ned i en bok som kallades lagboken. Den förvarades sedan i landskistan och fanns sannolikt kvar i den, ända till början av 1800-talet. Genom att Sverige fick Jamtland vid freden i Brömsebro år 1645, fördes landskistan undan med allt sitt innehåll till Trondheim. Där stod den orörd i Rådhuset tills en stadsbrand inträffade år 1813. Då utrymdes hela Rådhuset och även vår landskista bars ut.

I det gamla rådhuset i Trondheim fanns under åren 1645-1813 Jamtlands landskista med bl.a. Jamtlands lagbok. I samband med branden år 1813 förskingrades dock kistan av husets vaktmästare.   Foto: Bo Oscarsson

Rådhuset klarade sig, och står ännu kvar, men ingen brydde sig om Jamtlands landskista, eftersom vi då inte hörde till Norge. Vaktmästaren Tokstad tog därför in den till sig och började erbjuda de jamtska forbönderna på besök i Trondheim att få köpa kalvskinnsbreven som fanns däri. En hel bunt såldes till en forbonde från Åhn i Hallen. Han var skomakare och lät strimla dem till skomakartråd. Här kan man tala om att trampa på kulturarvet! Förmodligen räddades ändå många brev av förståndigare forbönder och de återfinns nu tryckta i vårt Diplomatarium. Historien uppdagades när "kalvskinnsprästen" Ekdahl kom till Trondheim i början av 1830-talet, på Vitterhetsakademiens uppdrag i Stockholm, för att leta efter landskistan. Då var vaktmästaren död och sonen sade sig inte veta någonting. Inte ens kistan fanns kvar. Men vet, sonen kanske inte ville säga något till den svenske ämbetsmannen, för det har sedan gått rykten om att landskistan ännu skulle finnas kvar någonstans i Tröndelagen. Det vore roligt om den kom fram, även om den vore tom.

Utöver att fastställa gårdsköp, avgöra tvister och döma i brottmål, fungerade Jamtamot också som landets "regering" gentemot andra lagtingsområden och kungariken, i frågor som exempelvis krav på skatt. Berömt är hur skattkrävarna från Norge förgäves kom och försökte kräva skatt av jamtarna. Det var år 1026 som Torodd Snorresson och elva andra män från Tröndelagen, vid jultid, kom till Jamtland för att försöka få ut skatt av jamtarna. Lagmannen i Jamtland, Torar, förklarade att han inte kunde utlova någon skatt förrän jamtarna samlats till ting, och det kunde först bli efter jul. Men skattkrävarna var välkomna att vänta över helgen och bli jamtarnas gäster. Givetvis var det bara en förevändning. Vad jamtarna sinsemellan talade om var hur de skulle bli av med dem. Någon föreslog att döda dem genast, men någon annan tyckte att de skulle få leva till midvinterblotet den 12 januari, och då blota dem till gudarna så kom de till någon nytta. Ett jamtskt talesätt är ju att ”ittnå ske få förfæras”, inget ska gå tillspillo. Någon annan föreslog att de norska skattkrävarna skulle behållas tills de svenska kom, förmodligen för att få ett gratis skådespel när de förgjorde varandra. Utgången blev emellertid att Torodd Snorresson, som var islänning, och en icke namngiven norrman lyckades fly från lagmansgården och komma sig västerut. När de kom till västra Jamtland, kom de in i ett ensligt beläget hus, där en person som hette Arnljot bodde. Han var fredlös och levde på att plundra köpmän som reste över fjällen. Arnljot hjälpte Torodd så att han med livet i behåll kom över Kölen och därefter kunde vidare återvända till Island, där hans historia senare blev nedtecknad av Snorre Sturlasson. Torodd hade för övrigt påbrå från Jamtland. Hans farmors mor var Isgerd från Frösön. Isgerd blev på 900-talet gift med Torbjörn Sur från Surnadal i Norge, och de flyttade till Island. Även på mödernet hade Torodd jamtskt släktskap. Hans morfars farmor var Gjavlaug, född på senare delen av 800-talet. Hon var dotter till Kjallak Jarl i Jamtland och utvandrade till Island år 884. Inte undra på att äventyret med Arnljot blev berättat i generationer på Island och sedermera nedtecknat!

Under motsveckan samlades mycket folk, som ovan nämnts, genom att det var ett allting. Därför föll det sig också naturligt att köpa och sälja saker vid samma tillfälle. Därför uppstod också en marknad i samband med tinget.

På jamtamotsmarknaden köptes och såldes varor från när och fjärran. Via hamnen i Levanger kom de jamtska forbönderna i kontakt med varor från övriga Europa och även Orienten. Marknaden i Levanger hade av jamtarna styrts så att den låg 14 dagar före jamtamotsmarknaden. Anledningen var att man skulle hinna från Levanger till Frösön. Jamtamotsmarknaden på Frösön var så betydelsefull, att den blev inskriven i den äldsta Frostatingslagen för Tröndelagen. Jamtamotsmarknaden överlevde alltinget Jamtamot och existerade fram till början av 1900-talet, då borgarna i Östersund genomdrev att marknaden förbjöds. Marknaden hade 1798, tolv år efter stadens grundläggning flyttats från Glasätt på Frösön till Östersund. Det var först när jamtamotsmarknaden flyttades in till Östersund som den bytte namn till Gregorimarknaden. Marknadstraditionen återupptogs 1986.
Jamtamot, som rättsinstans, stryptes långt för marknaden. Förmodligen under dansktiden 1537 - 1645. Och det som möjligen fanns kvar därefter, utplånades av de svenska myndigheterna. Dock anses Landstinget ha rötter ur Jamtamot.

Var låg då platsen för det urgamla Jamtamotet? Svaret kan göras enkelt genom att svara ”på Frösön”. Men om man nu skulle vilja sätta upp en minnessten på platsen för det gamla alltinget, var skulle den i så fall placeras? Här råder ingen enighet. Den norske professorn Edvard Bull skriver 1927 att alltinget Jamtamot låg på Bynäset. År 1948 skriver den svenske professorn Ahnlund att Jamtamot låg vid Öneberget. Denna idé hade framkastats av arkeologen Gustaf Hallström på 1930-talet. Hallström hade imponerats av den fornborg som låg på Öneberget. Hans konklusion var byggd på fördomen att det skulle ta så lång tid innan nya idéer nådde hit upp. Han antog därför att det tagit flera hundra år innan idén om fornborgarna nått hit och byggts. Med andra ord, han förutsatte att fornborgen och alltinget Jamtamot var samtida, vilket är fel. Det har bevisats av de utgrävningar som genomförts på Öneberget. Fornborgen är daterad till 3-400-talen, medan Jamtamot tidigast tillkom på 900-talet. Alltså en tidsdifferens på minst ett halvt årtusende! Nu skulle man kunna tro att allt var frid och fröjd. Sambandet mellan fornborgen och Jamtamot var ju borta! Men ack nej, muséet tycks ha låst sig vid uppfattningen att Öneberget är rätta platsen.

Det är mycket som talar emot Öneberget. Tyngdpunkten på Frösön låg i gammal tid på västra Frösön, där nu flygflottiljen ligger. Där fanns största, vikingatida gravfältet på Frösön, där fanns den märkliga, medeltida stenkyrkan Västerhus, som var den enda kyrkan i Jamtland som saknade församling och dessutom kallades kapell. Där låg Kungsgården sedan urminnes tider. För att få ihop det hela med Hallströms teori, ägnar Ahnlund i sin bok "Jämtland och Härjedalens Historia" många sidor åt att få hypotesen om Öneberget att stämma. Bland annat försöker han att få till att Kungsgården skulle ha flyttats från Mjälle, nära Öneberget, på 1480-talet till västra Frösön. Men han glömmer samtidigt att redovisa ett motiv fören eventuell flyttning.

För den oinvigde kan förtäljas att den enda kunskapen vi har om platsen för alltinget Jamtamot är att den låg framför berget, firir berghi, som den heter i de gamla urkunderna. Platsen skulle ha varit enkel att bestämma om det bara funnits ett enda berg på Frösön. Men nu har vi fyra; Östberget, Öneberget, Stensgårdsberget och Bynäsberget. Det berg som ligger väst på Frösön är Bynäsberget. Låg den vikingatida och medeltida tyngdpunkten på Frösön på dess västra sida, är det också självklart att Bynäsberget är den plats som anges "firir berghi". Efter digerdöden, omkring 1350, byter platsen namn till "Forberg". Ändringen kan förklaras av språkutvecklingen, men lika gärna med att det kom nya skrivare, som tyckte att platsen bättre stämde överens med begreppet "Forberg", som betyder udde eller näs och stämmer exakt med Bynäset.

Detalj av en karta som visar var galgen på Bynäset fanns. Kartan, som är odaterad och verkar vara ofullbordad, finns på Krigsarkivet och härrör sannolikt från den svenska ockupationen år 1644. Galgen är markerad (två upprättstående stolpar med tvärliggande bom upptill) längst ned på kartbilden. Markeringssättet för avrättningsplatsen är det på gamla kartor gängse. (Jmf Lantmäteriverket) Ingen avrättning genomfördes utan ett föregående beslut på tinget, därav betydelsen för lokaliseringen av tingsplatsen Firir Berge till Bynäset och Bynäsberget!!

Post scriptum