Folkstämningen i Jamtland
vid övergången till Sverige
av Carl-Göran Ekerwald
|
|
Erövringen av Jämtland har på svenska sida beskrivits som en ren promenadseger. I Nordisk familjebok, tredje upplagan, heter det: "I mars 1644 underlade sig Henrik Klasson Fleming med några hundra man hela Jämtland och förmådde invånarna att svärja Kristina tro och lydnad." "Underlade sig" låter mäktigt. Och med bara några hundra man! Sanningen är att Fleming släktning till den ökände bondeplågaren i Finland gjorde en mycket fransysk visit i Jämtland. Redan i maj var svenskarna utkastade. Att själva utkastandet var förenat med två massakrer, en i Mörsil då hundra svenskar blev "ynkeligen dräpne" och en i Valne i Alsen, där ett tjugotal gick samma öde till mötes det säger något om den intensitet som jämtar och norrmän gav prov på för att återföra provinsen till den danske kungen Kristian IV. Norge och Danmark utgjorde den gången ett rike. Vad beträffar trohetseden så var det 1644 inga jämtar som tog den på särskilt allvar. Svenskarna hade avkrävt dem sådana trohetseder i september 1563, i mars 1564, i februari 1569, i augusti 1611 och varje gång hade danska kronan återtagit makten och omintetgjort ederna. Hur svårt jämtarna hade att finna sig i Brömsebrofredens resultat framgår av det folkliga motstång som gör sig märkbart under de första trettio åren av svenskt styre. Det var "upplopp och motsträvighet" vid skatteuppbörden. Och var gång som norska trupper återerövrade Jämtland augusti 1656 och augusti 1677 skedde det med aktiv hjälp från jämtarna. Att det funnit en gerillarörelse vem dess Fortimbras har varit är tyvärr obekant finns det bevis på. De svenska myndigheterna utlyste en belöning på tjugo riksdaler åt den som kunde "bringa fram en levande snapphane" och fem riksdaler åt den som kunde bringa fram en död "som de hava ihjälslagit". Landshövdingen i Trondheim hade alla skäl att vara nöjd med de ockuperade jämtarnas sinnelag. Till kungen i Köpenhamn skrev han: "Jemterne som tillforn have vært de vanartigste, er nu de troeste och villigste." I Stockholm var man helt på det klara med att vi var norsksinnade. Vi fick heta "jutedjävlar och jämteskälmar" jute betyder en man från Jylland, dvs dansk. Den svenske landshövdingen konstaterade 1657 att "jämtarna av den infödda sorten är lika norska som de som bo i Norge." Det väpnade motståndet tycks ha upphört efter räfsten 1678 då fyra rebeller avrättades vid Tibrandshögen bland dem kyrkoherden i Ragunda, Olof Rahm. I syfte att skrämma allmogen till foglighet lät myndigheterna Rahms malträterade kropp under många år hänga kvar, uppspikad på ett hjul vid Rödösundet. Urban Hjärne och biskop Göran Wallin, som bägge reste genom Jämtland, vittnar om steglingen. Ännu fyrtio år efter Brömsebrofreden ansågs jämtarna så opålitliga, att det i kontraktet mellan kronan och allmogen 1688 slogs fast, att jämtar inte fick tas ut att kriga utomlands regementet skulle "stadigt" bibehållas inom provinsen. Anmärkningsvärt är att det trots allt ansågs duga till försvar mot norrmännen. Det nämnda kontraktet kom under Karl XII:s krig att ge upphov till soldatstrejker, både 1712 och 1713, i samband med mönstring för kommendering i Tyskland. Myteristerna meddelade: "Vi äro lejde att tjäna här i landet (Jämtland) och försvara dess gränser, vi behöva ej låta oss släpas hädan." Det är en hänvisning till nämnda kontrakt och är samtidigt uttryck för ett fortsatt latent motstånd mot den svenska regimen. Det är med andra ord ingen tillfällighet att jämtarna är de sista i vårt land att beviljas svenskt medborgarskap. Det skedde först den 3 februari 1699 genom ett beslut av Karl XII. Vi skulle i fortsättningen räknas "lika med de gamle svenske". Var jämtarna "av svenskt blod"?Kan denna ovan beskrivna svenskfientliga inställning ha kommit som en överraskning för regeringen i Stockholm? I viss mån ja. På svensk sida hade man i mer än hundra år hävdat att jämtarna hade samma ursprung som ångermanlänningar, medelpadingar och hälsingar och följaktligen var svenskar, fast ockuperade av illasinnade norrmän och danskar. Man hänvisade härvid inte till det faktum att Jämtland ända fram till 1570 tillhört Uppsala stift liksom det danska Gotland hört till Linköpings stift för det saknade nationell innebörd, stiften hade ju under århundraden stått under påven i Rom, och biskoparna hade knappast någon lojalitet mot värdsliga herrar. Nej, man hänvisade till Gustav Vasas brev till jämtarna den 20 april 1523: "Det skall ni veta, att Jämtland olovandes blev bortgivet från Sveriges rike i strid med Sveriges lagbok, alltså vill och måste jag nu kalla det tillbaka till Sveriges rike utan varje gensaga ... Jag bjuder eder att från och med denna dag icke lyda någon annan än mig och mina fogdar."Och Karl IX tog fasta på sin fars kungörelse och gav den en ny formulering som för tankarna till dagens etniska strider i det forna Jugoslavien det är blodfrändskap som gäller: "Eftersom ni alla äro utav svenskt blod utsprungne och härkomne", heter det i kungens proklamation till jämtarna 1611, "så förmana vi eder att giva eder under Sveriges krona igen." Och kungen tillägger att han gett översten Baltzar Bäck order om "att ihjälslå alla danskar, men eder skola de skona, eftersom ni äro ett folk med oss och av svenskt blod". Detta åberopande av ett blodsförbund låg det någon sanning inunder eller var det bara skamlös propaganda, ett påhittat skäl för att motivera erövringspolitik? Kunde man tala om "förnorskade svenskar" liksom man långt senare på chauvinistiskt svenskt håll gärna förnekat att det fanns en samisk och en finsk befolkning inom landets gränser och därför istället hävdat att det rörde sig om "förlapskade svenskar" och "förfinskade svenskar"? Var inte i grund och botten alla dessa "av svenskt blod"? Låg inte Jämtland mitt emellan norskt och svenskt inflytande? Borde inte åtminstone halva befolkningen vara av svensk härkomst? Vad nu beträffar blod, som ju enligt Mefistofeles är "en högst besynnerlig blandning", så har professorn i medicinsk genetik, Lars Beckman, övertygande påvisat hur blodgruppsfördelningen bland jämtar och härjedalingar tydligt avviker från den som råder bland grannarna i norr, öster och söder. Karl IX far med osanning när han påstår att jämtar skulle vara av "svenskt blod". Är de inte av ett alldeles eget blod, så är de av trönderskt blod. Den genetiska släktskapen med folket i Tröndelag är vetenskapligt belagd. Dessutom talar jämtar och härjedalingar västnordiska språkvarianter som står norskan mycket nära. Tag Frostatingslagen som exempel den innehåller så många jämtska ord och uttryck att man kunde tro den vara nertecknad av en jämte. (Se "Jämtarnas gamla lag", Thule 1983 3/4.) Hälsingelagen vittnar inte om samma närhet. Om jämtarna ursprungligen varit rikssvenskar, varför bytte de då språk när de som invandrare nådde Storsjöbygden? Eller om de nu var genuina svenskar, varför skulle de lägga sig till med ett gravläggningssystem enligt norsk lag Frostatingslagen från 1100-talet allrahelst som de ju ställdes under Uppsala stift? Den norska lagen säger att "män skola ligga söder om kyrkan men kvinnor norr om" och så är de döda gravlagda på Frösön vid Västerhus kapell. Bruket förekommer inte öster om Jämtlandsgränsen. Men, säger någon, förhållandena på 1600-talet var kanske annorlunda. Förbindelserna med Sverige kan ha varit mer intima? Nu finns det faktiskt en möjlighet att bedöma dessa förbindelser så som de var några decennier före Brömsebrofreden. I handlingarna från den danska kronans uppgörelse med jämtarna 1613 då flertalet bönder miste äganderätten till sina gårdar och blev kronoarrendatorer återges uppgifter om släktingar bosatta utanför Jämtland som kan göra anspråk på att vara delägare. Det är lakoniska ordalag: "Haffuer en Broder i Norge ... haffuer en söster i Norge ... haffuer en sönn i Rydtzland ... haffuer en broder i Sverrig i Herensand, der borgemester ... söster tienner i Swerige..." Räknar man alla dessa förbindelser, visar det sig att för 151 gårdar av totalt omkring 1500 anges släktingar bosatta i Norge. Motsvarande antal gårdar med släkt på svenska sidan är 35. Proportionerna är talande. Även tullräkenskaperna från Levanger 1683 alltså närmare fyrtio år efter det att Jämtland kommit till Sverige säger en del om de begränsade kontakterna med det nya fosterlandet. Sammanlagt 1176 personer från Jämtland infann sig på Levangermarknaden i februari detta år. Namn och hemvist på varje enskild, ansvarig affärsman finns noterade. Av dessa är tre från Hälsingland och en han kallas Peder Rospigg sannolikt från Uppland. Jämtarnas kulturella bakgrund och svenskarnasAlla dessa relaterade förhållanden ger ett underlag för att förstå stämningarna i Jämtland vid övergången till svenskt styre. Det var, skriver Janrik Bromé, "med bestörtning och bitterhet som många jämtar mottog beskedet om villkoren i Brömsebrofreden. De hade under femhundra år tillhört ett nordatlantiskt rike som tidvis omfattade Grönland, Island, Färöarna, Shetland, Orkneyöarna. Det var ett rike som vette mot väster, mot Irland där kristendomen redan på 400-talet hade fast fot, och mot Hebriderna "sudr-eyjar" där norrmän slog sig ner några hundra år senare. Lofotsfisket och Tyskebryggen i Bergen innebar intensiva kontakter med Centraleuropa. När Norge och Danmark hade förenats 1450 tilltog förbindelserna söderut. De danska kungarna var av tradition förbundna med den tyske kejsaren. Kristian I:s hustru, Dorotea, hade av sin förre make, Kristoffer av Bayern, erhållit Jämtland som morgongåva. Hon styrde och ställde här genom sina fogdar i femtio år, från 1445 till 1495. Hon följde Kristian till påven i Rom 1475. Paret visates bl.a. hos condottieren Bartolommeo Colleoni han som sitter till häst i Verrochios mäktiga staty i Venedig. På en målning som tillskrivs Girolamo Romanino ser man Kristian rida ut på jakt i ett härligt italienskt landskap.Jämtland var indirekt med i stora världen. Och menar någon att detta bara är en tillfällig parentes i en primitiv och barbarisk historia, så finns ett ännu mer anmärkningsvärt faktum för att visa Norges internationellt erkända ställning. I Dantes Divina Commedia så finns en rad som handlar om "Acone Gambalunga, re di Norvegia" ... Håkon Hålägg, kung av Norge". Dante var välinformerad om förhållandena vid Håkon V:s hov ovh varnar för syndastraff. Sverige nämns överhuvudtaget inte hos Dante. Detta är före 1319. Och dessförinnan? Sverige har ingen motsvarighet till sådana tidiga kulturella storverk som Sverresagan, påbörjad före 1184, och den sedelärande Konungaspegeln från cirka 1250. Ett bevis på hur integrerat Jämtland är i den norsk-isländska kulturen utgör de mer än femtio avsnitt i isländska sagor och norska kungasagor som uttryckligen nämner Jämtland och förhållandena där. Det är ingen överdrift om man hävdar att Norge och därmed också Jämtland långt före Sverige drogs in i den västerländska civilisationen. Låt mig på en gång säga: detta är inte i sig något för Sverige negativt påstående. I mina ögon utgör Sverige just genom sitt försinkade inträde i västeuropeisk tradition en alldeles speciellt intressant, attraktiv region, om man så vill mer "baltisk" näligen i den meningen att landet alltifrån 800-talet och in på 1300-talet så definitivt vetter österut och i stort sett varit avskilt från förbindelser söderut och västerut. Sverige blev en del av vodkabältet. Så sent som när Fleming 1644 ryckte in i Jämtland var Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge fortfarande danska provinser. Det är uppenbart att jämtarna hade en annan historisk och kulturell bakgrund än mälardalingarna med sina ständiga krigståg österut. Jämtarna politiskt medvetnaFrågan är emellertid var jämtarna 1645 medvetna om dessa skillnader mellan norskt och svenskt? Och har det haft betydelse för stämningarna under de första decennierna av svenskt styre? För mig råder ingen tvekan om att så var fallet. Det fanns en upplyst krets intellektuella och därtill kom alla kringresande handelsjämtar som genom sin verksamhet blev välinformerade framför allt som läget i Sverige. Man behöver inte gå till norska källor för att få det sistnämnda förhållandet bekräftat. I ett brev från Gustav II Adolf 1620 klagas det högljutt: "Emedan många från Jämtland driva ett så stort landsköp över hela landet (Sverige), i det de med sina varor draga mellan gårdar och byar därmed skada undersåtarnas (svenskarnas) handel ... så bör detta oskick avskaffas."Att det fanns en krets intellektuella är väl omvittnat. En jämte blev biskop i Hamar 1505. En annan blev borgmästare i Trondheim. En tredje i Härnösand. Unga jämtar studerade i Greifswald och Rostock och på jesuitakademin i Vilnius. Det sistnämnda ännu närmare hundra år efter reformationens införande. Både Edvard Bull och Nils Ahnlund är överens om att flertalet präster i Jämtland före 1600 varit just jämtar. Bull antyder rent av att det kan ha funnits en prästskola i landskapet. Förhållandena var begränsade. Det bodde 1645 omkring tiotusen personer i Jämtland, fördelade på ett fyrtiotal socknar av vilka somliga bara hade ett drygt hundra invånare. I varje socken hölls sockenstämma under prästens ledning. Det fanns alltså rikliga tillfällen för för den inhemska överheten att utöva sitt inflytande. Att detta inflytande under tiden 1600-1645 var direkt negativt för regeringen i Stockholm hänger samman med att då så gott som alla präster var danskar! Den politiska medvetenheten på basplanet kan med fördel avläsas i Locknegutten Fastessons nidvisa från 1670-talet. Den sjöngs av jämtarna vid allmänna sammankomster, meddelar landshövdingen Karl Sparre med viss förtrytelse den svenska regeringen:
Med piska och morotHur har det då blivit? Idag 350 år senare är det ingen som vill återföra Jämtland till Norge däremot samarbeta med norrmännen.Den svenska regeringen gjorde ett snilledrag när man 1645 återgav jämtlandsbönderna full äganderätt till sina gårdar. Åtgärden fick visserligen inte omedelbart positivt gensvar, men på sikt kom det att vända opinionen. Till det bidrog också Karl XI:s generösa kontrakt beträffande Jämtlands regemente att det inte fick användas utanför landskapet. Att Karl XII bröt kontraktet skall ses mot bakgrunden av att Sverige faktiskt utkämpade ett försvarskrig. Tillkomsten av Frösö trivialskola 1679, där huvudparten av eleverna ända in på 1840-talet var bondsöner, har säkert också spelat en roll för att minska avogheten gentemot svenska myndigheter även om åtskilliga jämtar föredrog att skicka sina ungdomar till norska skolor. Principen för Jämtlands försvenskande kan sägas ha varit den sedvanliga, morot och piska. Moroten är redan beskriven. Piskan har två vinande inslag. Det första är dragoninkvarteringarna ute i de olika socknarna. Dragonerna kom från Sydsverige och Mälardalen. Jämtarna skulle tuktas. Misshandel och våldtäkter har förekommit. Råheten finns väl dokumenterad i tingsprotokollen, t.ex. från Rödön 17 november 1666 och från Offerdal 28 januari 1671. Möjligheterna att få rättvisa till stånd har varit ytterst små. Landshövdingens rapport från februari 1662 är talande "vad besvär allmogen därav (genom dragoninkvarteringarna) lidit och utstått haver, låter sig ej med pennan författa". Det andra är en form av psykologisk krigföring mot befolkningen i Jämtand och Härjedalen. Härjedalen har inte fått ågot större utrymme i denna framställning. Delvis beror det på att källmaterialet är begränsat. Delvis beror det på att Härjedalens historia äs så vitt skild från den jämtska att den inte lätt låter sig infogas i sammanhanget. Härjedalen har i motsats till Jämtland ända sedan 1100-talet varit en omedelbar del av Norge, tillhörigt Gauldals fylke. Svenskarna härjade hänsynslöst i Härjedalen 1611-1613. Allmogens klagoskrift från 20 januari 1612 ger besked om svenska truppers framfart när det gäller att "rappa, röva, dräpa och bränna". Rappa betyder ta med våld, våldta, jämför engelskans "rape". När svenskarna 1644 ryckte in i Jämtland skyndade sig Härjedalingarna, visa av skadan, att utlova ed om tro och lydnad och därtill brandskatt. Bäst att dämma i bäcken. Det var en lyckad strategi. När den svenska regeringen krävde att få inkvartera dragoner i Härjedalen, slapp allmogen undan mot att i gengäld betala 900 daler i silvermynt. Och pengar fanns. Härjedalen var ett järnland och ett smedland. Den psykologiska krigföring jag åsyftar är häxprocesserna. de drabbade Härjedalen och Jämtland och i ännu högre grad än övriga norra Sverige. Dessa processer hade som följd att de avledde medborgarnas missnöje med den svenska regeringen och riktade aggressiviteten mot ett vist skikt av just allmogen, nämligen änkor, glesbygdsbor, avvikande enskilda individer. Redan i november 1653 dömde Svea hovrätt Hällie Nilsdotter från Lit till döden för trolldomskonster. Och 1669 fällde hovrätten sina domar beträffande de påstådda häxorna i Lillhärdal. Janrik Bromé skriver mycket riktigt att präster och jurister på svensk sida bidrog till tron på häxor. Men han förbiser en viktig omständighet dödsdomarna fälldes av högt uppsatta ämbestmän som, menar jag, hade ett politiskt intresse i dessa häxprocesser. Min uppfattning är att processerna tjänade syftet att pacificera allmogen och skrämma dem till underkastelse, något som var angeläget bl.a. i de nyligen erövrade provinserna. Förfädernas historia – respekt eller likgiltighetPå en konferens i Stockholm om stad och land råkade jag nämna att Gregoriemarknaden på Frösön fanns dokumenterad hundra år innan Stockholm grundades. Debattledaren, en person från Sörmland, kommenterade: "Jämtar ska då alltid göra sig märkvärdiga!" Men borde inte också mälardalingar se det som en tillgång att Sverige är ett konglomerat av skilda regioner och folkslag. Ingen skall behöva skämmas för sina förfäders historia. Och måste den inte respekteras? Just därför frågar man sig hur länge F4 skall fortsätta att under sina övningar använda jämtarnas gamla erkända tingsplats som bombmål. Vad ligger under dessa provokationer? Nonchalans?En gång rådde ju på svensk sida stor likgiltighet för Jämtland nämligen 1645, när Brömsebrofreden ingicks. Regeringen i Stockholm ville inte alls ha Jämtland man villa ha Skåne, Blekinge, Halland. Det var danskarna som i de segdragna förhandlingarna lyckades pådyvla svenskarna Jämtland och Härjedalen. Referenser och fotnoter
|