Fastessons dikt (visa) 1677

om befrielsen från svenskarna

med kommentarer av Bo Oscarsson

Denna dikt (visa) skrevs 1677 av Fastesson i Rossbol, Lockne socken, och har i nedanstående framställning tillförts en i språket moderniserad variant. Dikten har också fått en ny tonsättning av Hans-Peter Burman och förhoppningsvis ska den insjungningen kunna finnas tillgänglig från denna internetsida inom en viss framtid. Dikten får i kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut dikten), men får ej med nedanstående kommentarer utan Bo Oscarssons medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1998-01-20

Under drygt 30 års tid 1645 fram till 1677 hade jamtarna fått lida under svenskt förtryck. Ett uppror mot svenskarna hade kvästs 1655. Tjugo år senare skrev en bondson från Lockne som hette Fastesson nedanstående dikt om de svenska förtryckarna. Den visar hur jamtarna hade upplevt det svenska styret. Dikten var tonsatt och sjöngs allmänt bland jamtarna. Detta intygade den dåvarande svenske landshövdingen Carl Sparre i ett brev från Jamtland till sina överordnade i Stockholm. Sparre var illa omtyckt och han fick tag i visan när han återvände till Jamtland sedan de dansk/norska trupperna blivit kallade till andra fronter och lämnat landet. Sparre ville genom att sända visan till Stockholm visa hur svårt det var för honom att styra Jamtland, och samtidigt ursäkta sig för att han sprungit hals över huvud ut ur Jamtland och lämnat vapen och utrustning när de dansk/norska styrkorna kommit västerifrån. Den jamtska motståndsrörelsen hade nämligen gömt alla båtar och hästar samt bränt bron över Gimån, vilket ledde till att Sparre kunde inte få med sig någon utrustning från Frösön på sin flykt österut till Sverige. I den falska, svenska historieskrivningen skrivs det att Sparre själv brände bron sedan han ridit över densamma!

Dikten (visan) är i sin helhet återgiven i professor Edvard Bulls bok "Jemtland og Norge".[1] Däremot saknas de två sista verserna i återgivningen i det jamtska historieverket "Jämtlands och Härjedalens historia" och detta utan någon som helst förklaring eller not![2]

Vers 1

Gudh skie lof till evigh tijdh
för sin godhet bevijste.
Svänsken fick deth skrathe skrath i sin
Han språng från penninger och kistor.
Tiig vari priss o Gudh, vår vän,
som gaf oss vår danske konung igen
med gledie.

Vers 1

Gud ske lov till evig tid
som sin godhet visade.
Svensken fick räddhågan i sinnet.
Han sprang från penningar och kistor.
Dig vare pris o Gud, vår vän,
som gav oss vår danske konung igen
med glädje.

Vers 2

Nu hafva vij lefft den gledeliga tljdh
som vij tillförende hade önske
att vij nu dene tijdh få se
att de blefve afdrefne svänske.
Tiig vari priss ...

Vers 2

Nu har vi levt den glädjefulla tid
som vi förut hade önskat
att vi nu denne tid skulle få se
att de blev utdrivna de svenske.
Dig vare pris ...

Vers 3

Där hafver nu bodt en herre i Jampteland
Carl Sparre han låtit sigh kalla.
Ty han hafver här regerat som en tyran
och giort vårt land öde med alla.
Tiig vari priss ...

Vers 3

Där har nu bott en Herre i Jamtaland
Carl Sparre han låtit sig kalla.
Ty han har här regerat som en tyrann
och gjort vårt land öde med alla.
Dig vare pris ...

Vers 4

Han hafver förstört vårt gambla mål
och giort oss falske vechter
och tagit en bonde i hvar annan gårdh
sijgh till lagskrefne knechtar.
Tiig vari priss ...

Vers 4

Han har förstört vårt gamla mått
och gjort oss falska vikter
och tagit en bonde i var annan gård
sig till lagskrivna knektar.
Dig vare pris ...

Vers 5

Det är de svänskes gambla vijs
att falla i annat rijke.
Tjuf och skiälm skall vara hans priss
för det han så snikar.
Tiig vari priss ...

Vers 5

Det är de svenskes gamla vis
att anfalla annat rike.
Tjuv och skälm skall vara hans pris
för det han så snikar.
Dig vare pris ...

Vers 6

Deras löhn gick, fast om vij något ledhe,
allt uti svångh,
att sumblige gick och sumblige språng
som för var van att rijda.
Tiig vari priss ...

Vers 6

Deras lön gick, fast om vi något lede,
allt uti svång,
att somliga gick och somliga språng
som förr var van att rida.
Dig vare pris ...

Vers 7

Vii hafva nu lefft uti 30 åhrs tijdh
allt under Sveriges chrona
uti strijdh och tyrani ingen persohn att skona.
Tiig vari priss o Gudh, vår vän,
som gaf oss danske kungen igen
med gledie.

Vers 7

Vi har nu levt uti 30 års tid
allt under Sveriges krona
uti strid och tyranni ingen person att skona.
Dig vare pris o Gud, vår vän,
som gav oss danske kungen igen
med glädje.

Referenser och fotnoter

[1] Edvard Bull, Jemtland og Norge, s. 228, (1927) nytryck Östersund 1970.
[2] Janrik Bromé, Jämtlands och Härjedalens historia, del II (1537–1645), s. 437, Stockholm 1945.
[3] Carl Sehlin, Grunddragen av Jämtlands och Härjedalens historia, s. 148f, Östersund 1929.
[4] Per Persson, Bodsjö socken 1931, s. 24f (Gimå-bron), nyttryck Stockholm 1980.