|
Dessa stavningsregler finns sedan tidigare utgivna i stencilform
av Heimbygda. Som komplement finns en särskild
läsanvisning .
Senaste uppdatering: 2005-09-07. |
|
Vägledning för stavning av jamskaAkademien för Jamska
|
|
Index
[Inledning] [Vokaler] [Konsonanter: Kje-ljuden, Sje-ljuden, G- och j-ljuden, Dubbel-g, Tonlöst L, Tjockt L] [Övrigt] [Referenser]  
InledningSyftet med denna vägledning är att underlätta för den som vill skriva jamska. Som det har varit hittills så har det funnits lika många stavningssätt som det funnits författare.För den som vill läsa jamska finns det följaktligen lika många 'skriftspråk' att lära sig, så syftet är också att på sikt göra jamskan mer lättillgänglig för läsaren.Det bör påpekas att vägledningen inte syftar till att släta ut de olika dialekterna av jamskan. Synpunkter på stavningen tas tacksamt emot. Slutmålet är att skapa ett skriftspråk för jamskan. Första förslaget till stavningsregler presenterades på Heimmålsmotet i Brunflo 1994. Därefter har förslaget bearbetats av AKADEMIEN FÖR JAMSKA på uppdrag av Heimbygdas språkkommitté. Denna version är kompletterad med de synpunkter som framfördes på Heimmålsmotet i Huså den 11 november 1995. Det finns även en särskild läsanvisning .
Vokaler§ 1
Vokalen i grundformen bör följas. Exempel: 'go gott, go krus
å gott e kaffe'. Det är alltså olämpligt att skriva
'gått e kaffe' även om uttalet är lika. Gått
härleds ur gå, och stavas 'gå gått'.§ 2
Vokalerna i ord som finns i våra närbesläktade språk ska
följas så långt möjligt. Exempelvis stavas klocka, post
med -o, trots att de uttalas med å. Det är inte att rekommendera att
skriva: klåcka, påst.§ 3
Vokalen æ markerar ett uttal som ligger mellan a och ä, och skrivs med
æ. 'mæ, dæ, bæra, færa' (vi, ni,
bära, fara). Godkända varianter är ma och da, och liknande
redan etablerade former.§ 4
Stor hänsyn tas till de olika dialekterna av jamskan, så att
särprägeln bibehålls och formerna accepteras som godkända
varianter. Typexempel är hammerdalsmålets a-ljud för vissa å-ljud,
som 'talv, galv, gatt' för tolv, golv, gott etc. Likaså
offerdalsmålets ä-ljud i exemplen 'häm, bän, stän'
som härstammar från diftongen -ei, samt även bergsmålets
-åu för vokalen å i exemplen påu och gåu. Jmf § 9.§ 5
Ett annat exempel är vokalolikheterna mellan jamskans dialekter som ska
bibehållas. Exempel: I jamskan förekommer följande former för
höst: håst, hast, hæst, häst och höst, och för öst:
åst, ast, æst, äst, yst och öst. Det är främst vokalerna
som särskiljer dialekterna (målen) av jamskan, därför ska samtliga
varianter bevaras.§ 6
Dubbelbetoningen som är typisk för jamskan, utom bergsmålet,
förekommer både bland substantiv och verb. Substantiv i obestämd form
skrivs med dubbelvokal, exempel: e kaatt, e kjöörs. Verb i infinitiv och
ibland i presens skrivs med dubbelvokal, Exempel: te skriiv, te kuut.
Dubbelbetoningen av diftonger skrivs: eei, aau, ööy. Exempel: deeil, kjaaul,
rööyk (dela, körde, röka). Dubbelbetoning kallas
även tvåspetsaccent. Det är inte tillåtet att markera lång
vokal i jamskan med dubbelskrivning av vokal.§ 7
Vokalen som vi har i exemplen flugu och stugu får ingen särskild markering,
utom som förklaring till uttal i en ordlista: flugu [flûgû] fluga. Det
fonetiska tecknet bör dock vara ett streck ovanför u. Däremot får
ljudet som ligger mellan u och ö en särskild markering ô.§ 8
Bokstaven -ä bör undvikas där -e kan användas utan att uttalet
påverkas. Exempel: 'hjell, hell, beell' (höskulle,
eller, orka). Bokstaven -ä blev populär i slutet av 1800-talet och
infördes som en svenskmarkör i den tidens nationalromantiska anda. I
offerdalsmålet får ä användas för diftongförenklingen
av ei: heim -häm, se § 4.§ 9
Diftongerna stavas enligt följande: -ei, -au, -öy och -åu. (di = två. ftong = ljud, alltså ’tvåljud’).
Exempel: stein, haug, röyk, blåu (sten, hög, rök, blå). Offerdalsmålet är
unikt med bara en diftong -au. Mittjamskan (centraljamskan) har tre diftonger -ei, -au, -öy. Bergsmålet
har alla fyra diftongerna, där diftongen -åu för å är mest typisk och uttalas som -ao.
NOT: Stavningssättet är en tillsvidarekompromiss,
framtagen innan Akademinien visste bättre, och borde egentligen vara -ao precis som den stavas i Sognområdet.
Speciellt gäller att diftongen INTE uttalas som -åu. I Skåne däremot finns diftongen -åu med just uttalet -åu.
L-G Larsson
Au-diftongen uttalas i en del dialekter av jamskan som -äu eller -öu, men bör av språkhistoriska skäl
ändå stavas som -au.Dubbelbetoning av diftong (triftong) skrivs: eei, aau, ööy. Exempel: eein, aaug, rööyk. Att stava av diftongerna -ei och -öy med -ej och öj är fel, eftersom -j är en konsonant! Diftong är enligt definition en sammansättning av två vokaler. § 10
Det fornnordiska -e som finns bevarat i jamskan måste vi slå vakt om så
att det bevaras. Vi har det i orden 'kne, bree, tre, fjer, seker, sver, ber, steda,
lere' (knä bräde, trä, säker, svär, bär,
städa, läder).§ 11
Västnordiskt -u finns i formerna 'ku, bru, bu, gnu, hu, kruna'
(ko, bro, bod, gno, hon, krona).
Konsonanter§ 12
Dubbelkonsonanten för k, skrivs ’kk’ i enlighet med de övriga språken i
Norden, utom svenskan. Exempel: bock skrivs bokk, klocka – klokka.
Se ordlistan i boken ’Dä glöm fell int jamska’.
Som regel ingen dubbelskrivning av konsonanten n framför -t för geunina
jamtska ord som sint [uttal: sinnt].
Däremot är det nödvändigt med dubbelteckning med -nnt för ord som är identiska med svensk stavning,
eftersom uttalet är olika. Exempel: fint, klent, rent, grönt skrivs:
finnt, klennt, rennt, grönnt.
Samma gäller för dubbelskrivning av r framför d och t, -rdd, -rtt.
Exempel: fjårdd, kjårdd, fordd, fårdd, gårdd, gjortt, fortt
[bråttom, köld, fordd = imperfekt av föra, fårdd = imp. av följa, gult].Ändelsen -ut i exemplen tokut, artut [tokigt, roligt] skrivs med enkelt -t, eftersom uttalet av ändelsen inte kan påverkas eller förväxlas med svenskan. Jämför § 45. § 13
När k skrivs framför vokalerna a, e, o, u, å, æ, ö,
eller diftongen au, uttalas k som hård konsonant.
Exempel: kams, kek, kost, ku, kåhllt, kær, kö, kauk
(kroppkaka, näspuss, borste, ko, kallt, karl, kö, ropade).
Kje-ljuden (sv. tje-ljud)§ 14
Kje-ljuden skrivs med -k- eller -kj- och några med tje-, se § 18.§ 15
Kje-ljud som skrivs enbart med k är de som står framför vokalerna i, y
och ä, samt diftongerna ei och öy. Exempel: kiik, kynnan, käpp, keipa,
köyes (kika, korna, årtull, kväljas).§ 16
Kje-ljud som skrivs med kj- framför vokalerna a, e, o, u, å, æ, ö
och diftongen au. Exempel: kjalur, kjesfil, kjohln, kjukkling, kjårdda,
kjæring, kjörsa, kjaul (kärl, ostlöpt mjölk,
kjol, kyckling, kylan, käring, kyrka, körde).§ 17
När k är dubblerat i exempelvis ordet 'bäkk', och det i
bestämd form följs av ändelsen -en, blir uttalet 'bättjen'
som bör stavas 'bäkkjen' med -kj. Eftersom uttalsregeln är
konsekvent, bör stamordets dubbel-k återfinnas även när ordet
står i bestämd form, därav stavningen bäkkjen.§ 18
Några ord stavas med tj-; 'tjaru, tjenn, tjukk, tjeen, tjader, tjuru,
tjett, tjælan, tjånes, tjaga, tjååk'
(tjära, tjärn, tjock, tjäna, tjäder, tjurig, tät,
tjälen, längta, tråna, nöta gnaga enformigt o.l.), samt de
ord som skrivs med tj- i svenska. Ett egendomligt kje-ljud finns i revsundsmålet.
Det uttalas som ts- och bör accepteras som sidoform med den stavningen, exempel:
tsaru, tsenn, tsukk osv.§ 19
Stavningen av kje-ljuden med -ch- accepteras bara för främmande ord och
egennamn. Beträffande stavningen av bindeordet 'och', se § 44.
Sje-ljuden§ 20
Sje-ljuden kan i jamskan skrivas på fem olika sätt. De vanligaste sje-ljuden
skrivs med sj-, sk-, skj-i enlighet med andra nordiska språk, exempel: sjuk, skinn,
skjorta. Till sje-ljuden kan också -rs och sl- räknas, exempel: kors och
shlå. [1]§ 21
Sje-ljud skrivs med skj- framför vokalerna a, e, o, u, å, æ, ö och
diftongen au. Exempel: skjagel, skjel, skjorta, skjuut, skjåru , skjæra,
skjöra, skjaut (tjata, stel, skjorta, skjuta, skära subst.,
skära verb, skata, sköt).§ 22
Sje-ljud skrivs med sk- framför vokalerna i, y, ä och diftongerna ei, öy.
Exempel: skian, skyll, skäken, skein, sköyt (skidorna, släkt,
klarna, sken, skarv).§ 23
När sk- skrivs framför vokalerna a, e, o, u, å, æ, ö, eller diftongen au,
uttalas sk- med k som hård konsonant. Exempel: skaklan, skerel, skon, skuuv,
skåålln, skæran, sköjar, skaut (skaklarna, näbbmus, skorna, skjuta,
skallen, skaren, skojare, sköt).§ 24
I några ord skrivs sje-ljudet med sj-, i enlighet med andra nordiska språk.
Exempel: sjö, sju, sjælv, etc.§ 25
Till sje-ljuden näraliggande är -rs, till exempel orden 'kjörsa'
(kyrkan) och 'stårsa' /alt. störsa, starsa
[stacha] (flicka). Andra ord som har 'sje-ljud' med -rs
är starsk, sparsk, mfl. (stark, spark). Mer oregelbundn
är 'bærs' och 'mærs' (bark, mask,
metmask som ursprungligen hette 'mark'). Ett egendomligt
ord med sje-ljud har vi i 'hærs' (hals).
Förmodligen härrör det ur tonlöst -l. Se § 37.§ 26
Stavningen av sje-ljuden med -sch, -sh, si-, ti-, etc. accepteras bara för
främmande ord och egennamn. Exempel: dusch, shampo, pension, station.
Undantag: fisk och ask får stavas ’fisch, asch’.
G- och j-ljuden§ 27
När g skrivs framför vokalerna a, o, u, å, æ, ö och diftongen
au, uttalas g som hård konsonant. Exempel: garblaut, go, gul, gålht,
gæna, götte, gaupa (genomblöt, god, gul, galt, gallopera,
varit tvungen att, lodjuret).§ 28
När g ska återge j-ljud framför vokalerna a, e, o, u, å, æ,
ö och diftongen au, skrivs gj-. Exempel: gjarshla, gjett, gjool, gjur
[2], gjårs, gjæra, gjönom, gjaut
(gärdseln, måste, gjorde, bälte, mogen om ost,
göra, genom, göt).§ 29
När g ska återge j-ljud framför vokalerna i, y, ä och diftongerna
ei, öy, skrivs bara g- . Exempel: giist, gyym, gänglan, geit, göyme
(gästa, gömma, styltor, get, gömma).§ 30
J-ljudet skrivs med dj- för följande ord: djup, djur och djærv,
djävul, samt låneord.§ 31
J-ljudet skrivs med hj- för följande ord; hjell, hjarte, hjæælp,
hjul och hjæma (höskulle, hjärtat, hjul,
islägga). (Heimmålsmotet anförde att varianten æma talade
emot stavningen med hj-)§ 32
J-ljudet skrivs med lj- för följande ord; ljuug, ljuvlen, ljå,
ljö, ljöder, ljös, ljöster (ljuga, ljuvlig, lie, ljud,
ljuda , ljus, ljuster).§ 33
J-ljudet skrivs med j- för följande ord; jæækt, jakt, jamn,
jamt, jærspen, je, jättn, jorla, joller, jarster, jånst el. jænst,
jul, jærn, jærv, jösminn, samt de låneord som börjar på
j- (jaga, jakt, jämn, jämte, järpe, jag, jätte, jord,
joller, jolster, nyss, jul, järn, järv, minnesskål).
Dubbel-g§ 34
När g är dubblerat i exempelvis ordet vägg, och det i bestämd form
följs av ändelsen -en, blir uttalet 'väddjen'. Regeln är
konsekvent i jamskan men stavningen med -ddj- bör underordnas den med -ggj-,
alltså skriv 'väggjen', men uttala väddjen!
[3] För strömsmålet blir stavningen
väkkjen, med uttalet vättkjen. etc.§ 35
Strömsmålets unika uttal av dubbel-g som blir -kk, dubbel-b som blir -pp,
dubbel-d som blir -tt, bör bevaras och synas i stavningen. Exempel: ägga som
uttalas äkka, gåbben som gåppen och kuddn som kuttn
(äggen, gubben, kudden). Motsvarande uttal för dubbel-g
finns i isländskan.
Tonlöst L§ 36
Tonlöst -l uppkommer i jamskan när -l står före -t. Exempel: allt, kallt, salt, etc.
Denna regel är tillräcklig för isländskan, men i jamskan bör vi ha ett
-h i stavningen för att inte det rätta uttalet ska glömmas. Av
lexigrafiska skäl bör h placeras mellan l och t, -lht. I annat fall
kommer exempelvis all och allht, kall och kallht att stå åtskiljda i en
ordbok.§ 37
L blir också tonlöst när -s står före -l. Det stavas med ett -h mellan
s och l, shl-. Exempel: shleip, shlefft, kvisshln
(hal, halkigt, grep). (jmf § 25)
Ett unikt ord med tonlöst -l är lill- som i sammansättningar uttalas
tonlöst, exempelvis lill-stårsa, som stavas lillhstårsa. Andra exempel:
lillhn, lillhbarne.
Tjockt L§ 38
Tjockt -l används i jamskan som regel alltid efter långa vokaler och
efter de flesta konsonanter.
Tjockt -l används inte; 1) i början på ord 2) efter vokalen -i och
diftongen -ei-. Jämför gul och fil, stol och bil, samt heil, deil, osv.
3) efter konsonanterna d, n, t och s. Efter s blir l tonlöst, se § 37.Något särskilt tecken som markerar tjockt -l används inte. Dock kan i en ordlista uttalet markeras inom klammer med versalt -L, ex. gul [guL]. Det är inte tillåtet att markera tjockt -l med -hl, eftersom stavningen kan förväxlas som markering för tonlöst -l! I jamskan övergår -rd till tjockt -l och stavas -rl. Exempel: gård, jord, värld uttalas med tjockt -l [gåL, joL, väL] men stavas: gårl, jorl, värl. Det är nödvändigt att ha med r:et, jämför exemplen: gårl - gårn (dativ), jorla – jorn (dativ), värla – värln (dativ) etc. Svenskans gult får formen gårdd, alternativt gurt, i jamskan. § 39
Tjockt -l framför -n, uttalas -rn, t ex: soln, stoln, kaalln (kallna), uttalas som
-rn 'sorn, storn, kaarn' etc. men stavas med -ln. Undantag: kaalln kan stavas
kaarn.
Övrigt§ 40
Vårt språk stavas jamska. Det hindrar inte att de som hellre vill säga
jämska får göra det, men bör då komma ihåg att det
är en försvenskad form. Att stava jamska med -t när man avser vårt
språk är fel, då 'jamtska' är adjektiv. Jämför
de två orden i följande mening: "Det jamtska språket heter
jamska." Vårt rike stavas Jamtland, invånarna jamtar på
sydvästjamska jamter och vårt historiska allting Jamtamot. Vår
fornby stavas Jamtli. Samtliga former med språkhistoriskt -a i stället
för -ä. Våra närbesläktade språk isländska och
nynorska har skrivformen 'Jamtland' med -a! Ända fram till 1800-talet sa
vi allmänt Jamtland med a. [4]§ 41
Konsonanten x utesluts och ersätts med -ks-, till exempel: vaksn
(vuxen), med undantag för
främmande ord och egennamn. Även konsonanterna c, q, w och z är uteslutna.§ 42
Apostrof används som regel inte. Sammandragning av två ord till ett enda
undviks. Varje ord står var för sig med mellanslag. Exempel: var e
(var det). Endast i direktcitat av talspråk får
sammandragning av ord förekomma, exempel: veit'a (vet
hon) gjekk'en (gick han).§ 43
Artikeln vid egennamn i maskulinum n och artikeln a i femininum skrivs utan apostrof;
n Johan och a Stina. Vid dativ; at a Johan, at n Stina. Obestämda artikeln n
för maskulina ord skrivs också utan apostrof, liksom obestämda artikeln
e för femininum och neutrum. Ex. n stol, e sooff, e bol. Artikeln skrivs med stor
bokstav i början av en mening.§ 44
Svenskans bindeord ’och’, uttalas och stavas å på jamska.
Också, uttalas och stavas å. Exempel: mæ å (vi också)
Även ’att’ kan heta ’å’ i talspråk, men det rätta infinitivmärket i
jamskan är ’te’. Exempel: te væ [att vara].§ 45
Svenskans ändelser -lig motsvarar -lein (alt. -len) på jamska och
motsvarande -ligt heter -leie (alt. -a). Exempel:
farlein (farlig),
farleie (farligt);
unnlein (underligt)
unnela (underligt).
Eftersom det är g som är förmjukat, får ändelsen stavas med j; falein,
faleje.Svenskans ändelser -ig, och -igt motsvarar på jamska -u respektive -ut. Exempel: artu, artut [rolig, roligt]. Observera att ändelsen -ut stavas med ett -t. Jämför § 12. § 46
Jamskan har ett helt unikt uttal av verbet ligga i infinitiv och supinum: te lege
[leche] (att ligga), je ha lege heile dan (jag
har legat hela dagen). Hur den formen ska stavas är svårt att
avgöra eftersom vi inte har något liknande i nordiskt språk. I franskan
finns motsvarande uttal för -g, tex i låneordet genera, men att stava med -g
ger ingen markering av uttalet. Ska vi skriva legie, letje, leche eller lekje?
Heimmålsmotet anförde att skriva 'lege' [leche], samt noterade
att varianten liggje [liddje] skulle godkännas.§ 47
För de vanligaste orden, som är lika för alla dialekterna av jamskan,
fastställs en godkänd form. ’fejen, sint, artu, grei, håttu’
(glad, arg, rolig, juste, trevlig på alla sätt).
Där vokalvarianter finns, enligt § 4, godkänns varianter. Exempel: tolv
– talv, heim – häm, fjårdd – fjärdd. Beträffande stavningen -rdd, se § 12.
Referenser och fotnoter
|