1 |
|
Säij, Himmel hög, hwi will du dock så strängt med mig förfara?
Hwi will Du hwarken mina mer, ell Dina Wänner spara?
Se med warkundsamt Öga till min myckna lidna Brist,
Se huru månge käcke Männ på korter tid jag mist.
|
|
2 |
|
Twå såte Swågrar, (a) sedan två Dess Makalöse Söner, (b)
Emellan hwilket stora Par ej längre Lifstid röner.
En Norra Polens wärde Son, längst upp wid Thule född. (c)
Och, på det Stjerne-Slägten ut på en gång skull bli ödd.
|
|
3 |
|
Har nu ock täckts Dit visa Råd min HIORTER från mig kalla,
Slägt med de Fyra, Landsman med den Ena, lik dem alla
I Himla-Kånst och Wetenskap; Den Han ej litet ökt,
Sen Han med långa Resor twå utländska Land besökt. (d)
|
|
4 |
|
Och utwald blifwit, at min Kånst den Swänska Ungdom lära. (e)
Hwarefter Hånom wälförtjent ock wederfars den Ära,
At bli en nyttig Medlem av de Lärda Gillen twå, (f)
Samt Förste Observator af de Blåss kring kring Polen gå. (g)
|
|
5 |
|
Uti det Hus som jämväl mig du Nordens Fålk förärat,
Och dermed til ej ringa Tal min fordna Glants förmerat.
Min stora Sorg förbjuder mig at härom tala stort:
Hwem wet ej hwad min CELSIUS har, hwem hwad min HIORTER gjort?
|
|
6 |
|
Ack! at de käre Swågrar sku så brådt ifrån mig wandra.
Ack! At til Grafwen de så snart sku följa åt hwarandra.
Hwad säger jag: til Grafwen? Nej, til Himla både twå,
Om Himla-Färdens afton just från Jorden månde gå.
|
|
7 |
|
Ej under, om på Himlen nu, som Stjernor, bägge swäfwa,
Som, medan de än lefde här, bland Stjernor månde lefwa.
Mån tro, at Himlens Segersten den dolda kraften har,
At de, som hånom närmast ä, han snarast til sig drar?
|
|
8 |
|
Mann skulle sådant jaka lätt; häldst wi så nyss befunnit,
Så många af slikt Himla-Fålk på så kårt Tid förswunnit;
Om icke andre lärde åss, at de långt Lif ock nått,
Som wäl så långt, och längre med i denna Kånsten gått.
|
|
9 |
|
Ell« månne deras Natte-Wak och Oro månde wara
Den ordsak, hwarför Stjerne-Männ så brådt ifrån åss fara?
Jag tror det wisst, ock dertil med, at om en sådan Själ
I bättre hydda bodde, skull« hon längre lefwa wäl.
|
|
10 |
|
Hör, Himmel, då den trägna Suck, jag nu för Dig utgjuter:
At en stark Själ ock starker Kråpp til sit Herbärge njuter;
At måtte bo en Newtons Själ ock i en Newtons Kråpp
Och länge Dina Stjernor se, förrn han til dem tas åpp.
|
|
11 |
|
Jag lämnar Dig, min HIORTER, då den Ro, den ljufwa Frögden,
Den Sällhet, och den Ära Du åtnjuter uti Högden.
Där du nu öfwer Stjernor går, och nedanföre ser
Hwad Du förr Öfwer Dig har sedt med Tub och stort Beswär.
|
|