RN 2–2019
Sålunda kom sig att omtrennt en dryg trippeldusk bröder – några efter av dem själva livfullt beskrivna vedermödor under automobilledes färd från Uppland via Hälsingland, med ohjälpligt motorstopp i Hudiksvall – förväntansfullt ansamlades å den sedvanligt marvelösa asfaltsytan utanför Wargentinsskolan i Stan, detta för att bedriva och bevista Heimmot under Storjamten Arne Rubenssons auspicier (därtill ivrigt påhejad av kusinen broder Ulf Rubensson). Bland deltagarna kunde särskilt noteras sådana numera mera sällsynta bröder som Per "Tummen" Nygren, Kjell "Brallan" Brandelius, Anders Möller och K-G Edung – klassiska "70-talister" inom Jamtamot.
Alltnog, efter övliga styrketårar ur broder Christer Kylsbergs fluviala ymnighetshorn – som numera får anses vara ett traditionsenligt inslag – anträdde karavanen i ömse fordon, däribland en av Storjamten ”Ammer” Andersson för dagen framförd husbil, färden ut från stan. Första anhalten blev Kyrkås gamla kyrka från 1300-talet, varest bröderna välkomnades av Margareta Jonsson, som sakkunnigt ciceronade om denna den minsta bevarade medeltids-kyrkan i Jamtland; bl.a. förevisades en befintlig hornförsedd Moseavbildning och den dyrbara 1100-talsväv, fordom använd som hästtäcke, men som nu pryder altaret. Ett kortare studiebesök å Kyrkås närbelägna hembygdsgård visade att man där alltjämt vårdar sig om det av Jamtamot till Anna Magnusson 1976 givna hederspriset, vilket därstädes pryder en vägg.
Härnästa anhalt blev Lits hembygdsgård, med intag av våfflor och tunnbrödstut. Där bereddes bröderna nöjet att få lyssna till f.d. riksdagsledamoten, 92-åriga Stina Eliasson, som med stor inlevelse och esprit berättande om hembygdsgården, varjämte hon delgav glimtar ur sitt händelserika liv, så par exemple om hur hon som lärare i Korpilombolo fick lära sig uttrycket 'ampotule', vilket betyder ”tänt var det här”.
Storjamten Rubensson hade mer att förevisa. Sålunda fick han, någonstädes i urskogen mellan Lit och Häggenås, bröderna att trava iväg för att beskåda platsen för sista avrättningen i Jamtland. Den verkställdes den 4 maj 1858 då Sivert Andersson dekapiterades å den särskilt iordninggjorda avrättningsplatsen.
Vidtog så ytterligare bilfärd, nu till föreningshuset i Handog, varest Handogsbon Göran Hansson, mackägare i Lit, en bra no e fauke underhöll bröderna med historier ur sitt yrkesliv och om hur han byggt ett skithus så grannt att det utnämnts till Nordens finaste bensinstationstoalett. Utanför sagda föreningshus har han för övrigt byggt en egen liten BP-mack, fylld av tekniska artefakter och nostalgisk bensinstationskuriosa, bl.a. en flaska innehållande äkta 98-oktanig bensin.
Nya sevärdheter väntade; först så en visit för provsmakning ur Rubenssons heliga vattenkälla i en framrinnande skogsbäck. Därefter blev det avsyning i megalopolisorten Nyby (Jämtlands Nyby), belägen mellan Handog och Storhögen. Av ortnamnet att döma, rör det sig om en relativt nytillkommen bygd. Om byn står på Wikipedia att läsa bl.a. följande: byn skapades 1827 av bönder från Sollerön i Dalarna som kom till Lit för att bosätta sig men hänvisades av Litsborna till en plats ute i skogen. Det var dåvarande landshövdingen i Jämtlands län, Michael von Törne, som erbjöd nybyggarna odlingsbar mark och skog. Dessutom gavs skattefrihet i 30 år samt som stats- och startbidrag 8 tunnor korn och 88 riksdaler, 16 shilling banco, om de flyttade till Jämtland. Man gick hela vägen från Dalarna. 1927 firade man 100 år i Nyby. Då restes en minnessten över de som byggde byn. Byn heter Nyby i dagligt tal; som postort hette den Jämtlands Nyby innan postkontoret lades ner. Här gavs bröderna tillfälle att studera såväl minnesstenen som byns föreningshus Nybygården med dess iögonfallande dekoration.
Välan, färden fortsatte, till det 23 meter höga utsiktstornet i Långbacka ovanför Storhögen. Visserligen närvor inte Storjamten par préférence, Andreas ”Storhaugen” Sjödin, å motet, men en och annan deltagare tillminnesdrog sig senast det å Heimmot begav sig, nämligen år 2000, då under densamme Sjödins ÖH-skap bl.a. Storhögens bygdegård och inte minst nämnda utsiktstorn frenetiskt äntrades av deltagande bröder; uppklättring i tornet skedde förvisso även nu, ehuru en och annan broder företedde viss hesitation vid åsynen av vissa bärande stolpars fortgående förruttnelse, något som kom tornet att påvisa viss grad av svajande rörelse. Men det hela avlöpte väl – och högst däruppe ser man verkligen en god del av Jamtlands milsvida skogar.
Måhända hade den gode Storjamten Rubensson i någon mån hämtat inspiration från visdomens källa, vill säga Storjamten Staffan Sandler och hans förfaranden under Sommarmot å Svartlöga; vid därefter ankomst till Rubenssons släktgård Gäddviken nere vid Storåa (= Indalsälven), dit man från Handog ankommer via en allt smalare och knaggligare skogsväg, visade sig nämligen gulager vara ett bärande tema. Sålunda skulle ved klyvas å därför avsedd håggkåbbe, och utövades aktiviteten parvis av bröderna, allt under nogsam övervakning – till stävjande av fusk – från för ändamålet tillsatt Arguskommitté. Den kluvna veden var avsedd att sedermera uppvärma badstuvan, varför bröderna Byberg, Hjälte och Ulf Rubensson fick uppdraget att utgöra Bastuuppvärmningsbadarkommittén.
Men även siktsyning företogs, till ett mindre hygge ovanom och nära gården. Här förevisades en husgrund, vilken enligt Rubensson var början till det hus hans morfar ämnat bygga till sin familj, där armering utgjordes av bl.a. ett ljåblad. Vidare gick att i grunden urskilja placeringen för en tilltänkt kakelugn, möjligen rentav en kalkugn (!).
Motets, som det visade sig, första visit å Rubenssons tusculum i Gäddviken följdes av återfärd till Handogs föreningshus, varunder måhända också någon soptipp kan ha passerats. Å ifråga-ifrågavarande lokal serverades pepparrotsskaffning, vidtog äntligen förhandlingar och klarades strupar i uppstämning av god allsång till handklaver. Kallelseförfarandet föranledde i god stil en långvarig palaver; sålunda orerade Storjamten Blom om att han tio gånger misslyckats att anmäla sig, och nu kommit till motet enkomt för att avanmäla sig.
Vidare omtalade gålbeiningen Göran Hansa (ovan nämnde mackägare) diverse nöjsamma anekdoter och historietter ur sin ungdoms fatabur och erfarenheter från trakten. Bl.a. omtalade han hurusom annodazumal pojkar frå annersia, från Fjäl, en lördagsafton kom roende med ett skepp över till Handog för att gilja stårsan och utöva giing och brånning därstädes, vilken lönskalägesaktivitet Handogs manliga ungdom självfallet inte såg med blida ögon. Handgemäng undveks dock, man gick listigare till väga. Således smög man sig ner till skeppet, vände detsamma uppochned, och anbringade granruskor å kölens undersida. Fjälungdomarna hade sedan ett litet helsicke med att skjuta ut skeppet i vattnet igen, och roddturen över till annersia blev också skäligen tung och omständlig. Ja, så kunde det dåmera tillgå. För sin berättarkonst och redogörandet för Handogs främsta industriminne, BP-macken, invaldes Hansa.
Diverse val företogs också: Arne Rubensson blev Gamlest, nyinvalde brodern Hansa Tyngst. Gruppkonterfej skedde å trappan till broder Hans "Sunkan" Sundkvists husvagn.
En av ÖH emeritus Sikku presenterad nyhet var en motsimulator, varmed frånvarande broder dymedelst digitaldatoringången mot.sikku.se ändå kan uppleva sig delta å mot.
Självfallet förevar inget Heimmot utan kanonsalut. En Gefyrkommitté tillsattes. Dess resultat blev emellertid skäligen påvert: en ynklig feseknarrt åstadkoms, men i vart fall någon krutrök förmärktes ur salutkanonen.
Motet förstärktes ävenså under aftonen av Storjamten Oscarssons tillstädeskommande, iförd kostymeringen som Torar lagman, direkt från genomförd roll i dagens föreställning av Arnljot å Frösön. Bland den myckenhet sång som framfördes må nämnas Storjamten Rubenssons självbiografiska komposition "Sån ha je levd", vilket musikalster rönte brödernas synnerliga uppskattning.
Ånyo förflyttades motet till Gäddviken. Här gräddades pizza i den Rubenssonska bakugnen, bastubadades och förmärktes ljudliga avkylande magplask från bryggan ner i älven, utsågs någon till Fakultativ kardinalschlaparask i Fakultetsstyrelsen för jamska och härjeådalska, men letade sig omsider bröderna till diverse gårdens dormitorieutrymmen – med nyttjande även för dylikt ändamål av ”Ammers” husbil och Sundkvists husvagn, allt för att under några timmar fälla ihop klövarna och kunna dra en och annan timmerstock.
Om efterföljande dag är inte mycket att förtälja. Visst skaffningsintag förevor; någon broder var visst så trött och sliten att han nödgades telefonledes kontakta sin mor för hemtransport (vad vore bröder Jamtar utan sina mödrar?); enligt uppgift lär även broder Sikku, på hemväg, som avrundning å ovan nämnda bensinstationsskithus, varest för övrigt en hel dusk bröder samtidigt inhopade sig, ha på näsflöjt framfört "Væla e sa ovonsle kringlu å stor". Det tyder på att motet torde ha fått en värdig final.
C’est tout!
En ”Halvar” ma fleir