Hederspristagaren 1985  –  Karl-Iwar Karlsson

Intervju av Stefan Halvarsson under Stormotet 1985

Artikeln nedan har tidigare publicerats i Jamtlands Tidning nr 2/1985-1/1986, utgiven av Jamtamot i Uppsala. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1995-10-19

Vid sistförlidna Stormot (1985) i anledning av Jamtamots 70-årsjubileum hade jag nöjet att få en liten pratstund med den måhända icke helt obekante tecknaren i Östersunds-Posten (ÖP), Karl-Iwar Karlsson. Ur de rikhaltiga upplysningar han därvid delgav mig om sig själv och den välkända "håggkåbben" kan här nämnas bl a följande.

Jamten Karl-Iwar den numer på Frösön ovanför Aspnäs Wärdshus boende Karl-Iwar föddes 1932 i Genvalla. Å sistnämnda ort genomgick han första skolåret, och följande skolgång t o m sjätte klass förlades till Kyrkskolan på Frösön. Därefter genomgick han Östersunds Praktiska Realskola (ÖPR), där han tog realexamen. På ÖPR lärde han sig enligt egen utsago flytande anglosaxiska och tyska. Jamska kunde han som ett rinnande vatten sedan tidigare, och norska behärskade han utomordentligt tack vare pappans härkomst från Levanger.

Med dessa gedigna språkkunskaper som grund började han 1949 som bokhandelsmedhjälpare på Hübinettes bokhandel i Stan. Emedan han esomoftast i denna yrkesroll kom att vistas i rörelsens källarlokaler, gavs stundom tillfällen att medelst bokkniv "tjuvsprätta" ett och annat bokhäfte. Därå följde självfallet en del glåmande ävensom botaniserande i litteraturens underbara värld; på detta sätt kom han i kontakt med t ex Agnar Mykles roman "Den röda rubinen". Från Hübinettes övergick han till Länstidningen (LT), där han i huvudsak sysslade med annonser. Denna verksamhet pågick en tid, tills det blev dags för rekryten, som stökades undan nere i Skåne. I början av 1950-talet begynte Karl-Iwar arbeta för den numera nedlagda tidningen Ny Tid i Göteborg. Hans engagement vid denna publikation bestod i att rita annonser. Samtidigt arbetade han för Kvällsposten i Malmö och för ÖP. I de båda sistnämnda tidningarna bidrog han med sportteckningar.

Utformningen av annonserna även vad avser teckningar skulle godkännas av beställarna, som vanligtvis voro affärsmän. Detta medförde att Karl-Iwar upplevde sig ha ganska begränsad rörelsefrihet i den typ av arbete som han hade på Ny Tid. I slutet av 1950-talet flyttade han därför tillbaka till Jamtland och ÖP. Visserligen kom han även här att arbeta med annonser, men blev från ungefär 1960 "redaktionell". Detta innebar att han hamnade på redaktionen, och kunde hädanefter i princip helt själv bestämma vad han skulle rita. Han satsade huvudsakligen på illustrationer till sportsidorna, men det blev även allehanda reportage. Karl-Iwar började också resa runt en hel del i hemlandskapen, inte minst tillsammans med Storjamten Per-Nilsson Tannér. Ett exempel på en dylik reportageresa som tog omkring en månad i anspråk var serien "i Ludvig Nordströms fotspår".

Efter återkomsten till Jamtland har Karl-Iwar förblivit ÖP trogen; ja, han har numera verkat så länge inom detta publikationsföretag att han hunnit med att erhålla en guldklocka för lång och trogen tjänst. Han har således arbetat över 25 år på ÖP. Under denna tid har han utan överdrift utvecklats till en "institution". Bidragande orsaker härtill samt till hans grundmurade popularitet inte enbart inom den egna läsekretsen är dels den utomordentligt säregna karikerande förmågan, som gör att just hans teckningar lätt kan igenkännas med ett enda ögonkast, dels det träffsäkra motivvalet i fråga om "gubbar" och företeelser.

Karl-Iwar startar alltid dagen med att läsa lokaltidningarna. Härur hämtar han vissa idéer. Vidare ger vardagen, televisisionen, fritiden och umgänget med familjen en hel del uppslag. Även läsekretsen och allmänheten ringer och hör av sig; de idéer till illustrationer som skådar dagens ljus på detta sätt är dock lätt räknade, ty påfallande ofta vill folk av avundsjuka eller mångahanda andra orsaker "ge igen" till andra eller rentav "jäklas" för vad som upplevts som vrångvisor eller oförrätter. I sådana sammanhang och på dylika premisser vill Karl-Iwar inte ställa sitt konsthantverk till förfogande. Hans yrkeskodex säger ifrån att han som tecknare helst vill komma med idéerna själv, även om resultatet måhända inte vid alla tillfällen upplevs som helt tillfredsställande. Att nästan dagligen förse läsarna med goda och "talande" teckningar medför självfallet att Karl-Iwar stundom kan bli som han uttrycker det en smula "ritlei". Han upplever emellertid ingen särskild press på sig, låt vara att vissa projekt ständigt "ligger på " och tarvar hans insatser.

Jag nämnde tidigare något om Karl-Iwars "gubbar". Dessa var ursprungligen illustrationer till bl a reportage. Omsider kom dock somliga att få ett värde i sig, och utvecklas till ett slags "varumärke". Ett av de främsta exemplen härpå utgör den ovan angivna "håggkåbben". Denna i sig tämligen enkla företeelse helt sonika en håggkåbbe med tillhörande yxa har genom åren rönt stor uppskattning i vida kretsar. Gensvaret har ibland t o m tagit sig handgripliga uttryck: vid ett tillfälle för ett antal år sedan fick han per långtradare ta emot en håggkåbbe som mätte två och en halv meter i omkrets. Ifr ågavarande donation hade uppställts utanför dörren till ÖP:s utbärning; den dagen utkom avisen åtskilligt försenad.

Förklaringen till att just "håggkåbben" uppnått sådan påfallande popularitet tror Karl-Iwar ligger i att den träffar en del av den jamtska folksjälen. Det är nämligen här, alltså vid håggkåbben och med en okluven vedhög liggande bredvid, den genuine jamten ges tillfälle till erforderlig kontemplation och frihet från deklarationsblanketter, skatter, onera och andra bekymmer. Vedklyvningens välgörande inverkan på både kropp och själ har för övrigt inom Jamtamot livfullt skildrats av t ex den vid härvarande akademi forskarstuderande Storjamten Per-Erik Wåglin, vilken vid lämpliga tillfällen plägar interfoliera sina studiosusaktiviteter med hälsobringande visiter hemma på vedbacken i Tosåsen, Kövra.

Vidare kan något nämnas om Karl-Iwars fem förhållande till vårt språk, jamskan. För en del år sedan åtföljdes hans teckningar i inte oväsentligt mått av texter på jamska. Händelsen med donationen av håggkåbben fick emellertid Karl-Iwar att börja tänka om en smula i fråga om jamskans användning. Dessutom torde även sammansättningen av ÖP:s läsekrets inom vilken på sina håll språkförståelsen av jamskan sannolikt är rudimentär, för att inte säga obefintlig ha spelat en viss roll. Alltnog: jamskan har blivit mer sparsamt förekommande. Hederspristagaren uttrycker saken så, att "jamskan är i många fall ytterst målande och JT:s Hederspristagarreporter Halvar till stora delar oersättlig, men språket ska inte användas av tvång eller ren slentrian, utan som 'krydda' på en god anrättning".

Endast vid ett tillfälle har Karl-Iwar ställt ut sina alster; det var på Ahlbergshallen i Stan, tillsammans med Staffan Lundén och Tecknar-Anders. Karl-Iwar hävdar själv med bestämdhet att hans teckningar inte är gjorda för att "sitta uppe på väggarna", utan fastmer tillskapas med tanke på att bli "förbrukningsvara" i tidningen. Detta förefaller i vart fall mig som lite väl anspråkslöst, men samtidigt röjer Karl-Iwar med sitt uttalande den sanne tidningsmedarbetaren.

Slutligen kan tilläggas, att Karl-Iwar under sin tecknarkarriär belönats med tre stipendier. Förhoppningsvis utgör Jamtamots hederspris ytterligare ett tecken på uppskattning och en uppmuntran att även fortsättningsvis roa läsarna med karakteristiska, fyndiga illustrationer.