Ville ­ spelman och låtforskare, kring 30 år gammal, jämte sedan 1978 då han från Stockholm flyttade till Östersund för att jobba på Länsmuseet, är ofta på resande fot mellan sagesmän och traditionsbärare. En fast hemstad har Ville och hans familj i Odensala, Östersund.

Ville, som under det sena sextiotalet bedrev studier i folklivsforskning vid Stockholms universitet, hade 1970 börjat "lukta på" spelmansmusiken, Men den verkliga "kicken" lät ännu vänta på sig. Den tändande gnistan sprätte från elddonet då Ville för första gången träffade spelmannen Erik Nilsson, Backen Ås, bördig från Hållan Offerdal. För Svenskt visarkivs räkning gjorde Ville ett flertal inspelningar med Erik, vilkens låtar åtminstone delvis tidigare dokumenterats av Märta Ramsten ­ även hon arbetade för Svenskt visarkiv. Ej endast Eriks fiolspel och låtrepertoar ­ till stor del bestående av Lapp-Nils låtar i muntlig tradition ­ intresserade Ville; Eriks berättelser om spelmän, dans, seder och bruk i gångna tider fördjupade den redan vunna forskarivern.

Här tar jag miq friheten att vid sidan av det egentliga ämnet presentera några "spånor" spelmanshistorik. Lapp-Nils, död 1870 i Tångeråsen Offerdal, hade under sin spelmansgärning hunnit få ett flertal elever i Offerdal och andra socknar. Fortfarande 1970 var förhållandevis många Lapp-Nils-elever i tredje, fjärde och femte ledet vid liv och god hälsa stadda. Med Lapp-Nils-elev menar jag här en spelman som tillägnat sig traditionen på den tiden då spelmansmusiken fortfarande fyllde funktionen av att vara allmän dansmusik ­ huvudsakligen före första världskriget. Mot Offerdal och där verksamma "gammalspelmän" kom Villes intresse att vändas. Förutom Erik märktes namn som Ante Falk i Stavre, Olle Falk i Könsta, Pe-Ersa i Finnsäter och Jonas-Persa i Bredbyn ­ i skrivande stund är av ovan nämnda endast Erik och Jonas verksamma.

Pe-Ersa hade låtarna efter en spelman Erik-Larsa i fjällbyn Ansätten ­ en by som numera står öde, men som på sin tid torde ha varit en av de sista byarna i Sverige där allmogemusiken fungerade som dans- och bruksmusik. Ansättens siste faste byaman lär ha flyttat i slutet av 1940-talet.

Då Pe-Ersa fick påhälsning av Ville var hans låtar aldrig tidiqare dokumenterade. Från Offerdal kom Villes intresse att vändas mot de angränsande socknarna Hotagen och Kall. Åtskilliga är de folkmusikanter och sångare som Ville dokumenterat men ännu i januari 1979 återstår åttiosex nya namn att besöka.

Att Jämtland-härjedalen är Sveriges mest tätbefolkade traditionsbärarområde törs Ville våga sin hatt på. 1977 bildades en arbetsgrupp for folkmusikdokumentation i Jämtland och Härjedalen. Arbetsgruppen konstitueras av Svenska Ungdomsringen, Länsmuseet, Heimbygdas spelmansförbund, Länsbiblioteket, Länsbildningsförbundet och föreningen Heimbygda. Medel har gruppen sökt och erhållit: 10 000 från Krokoms kommun och 3 000 från Åre kommun.

Ville har som gruppens anställde varit ute på fältarbete sedan februari 1978 och hittills har 40 rullband gått åt. Vid sidan om inspelningsarbetet, och det inte minst viktiga katalogiseringsgörat, upptar skriftställeri mycket av Villes tid. Närmast på tur att skriva står en artikel orn Jämtländska spelmansstämmor. Artikeln skall publiceras i den kommande Fataburen, Nordiska Museets motsvarighet till Jämten. Bland övriga arbeten av märket VR nämner jag trebetygsuppsatsen "Målar-Gustavs älsklingslåt". Uppsatsen behandlar västjämtsk spelmanstradition och särtryck ur den har publicerats i Jämten 1977, ävenså har uppsatsen funnits att köpa på i Wisénska bokhandeln i Östersund. Ville betonar att han söker bedriva en folklig forskning. Kunskapen ­ t ex i form av en uppsats ­ skall ej ligga och damma i ett arkiv, ingen till glädje och gagn. Som en tanke, en framtidsdröm, ser Ville iordningställandet av ett spelmansrum på Länsmuseet ­ ett rum där dokumenterad tradition, i form av inspelningar och uppteckningar finns tillgängligt för allmännheten. Idén att iordningställa en samlingsplats för spelmännen ­ vilken skulle kunna gestaltas, som ett spelmansrum på Länsmuseet ­ framfördes av dåvarande Länsantikvarien Erik Festin så tidigt som 1927. Denna idé argumenterade Spelmansförbundet för i Jämten 1956. Att Länsmuseet efter 52 år ännu ej åstadkommit en spelmännens samlingsplats är svagt (undertecknads kommentar). Lokalradion, framhåller Ville, har endast i ringa grad ställt upp för att sprida Jamtmusiken. Att Radio Jämtland ej visat sig intresserade att sända Jamtmusiken, då folkmusikalisk sakkunskap erbjudit sig, är lika förvånande som beklagligt. Några som däremot varit villiga att sända Jamtlåtar är inga mindre än TV-redaktionen i Sundsvall, som producerat två TV-program med de båda munspelarna Elias Jonsson, Ede och Pelle Hammarberg, Nälden.

Till slut noterar vi med glädje de nyligen upptagna spelmanskontakterna västerut. Eller konkret uttryckt: till våren far Ville Roempke och Richard Näslin på en längre turné i Tröndelagen – Lycka till !!