|
Studentmusiken i Uppsala har haft flera bottnar genom tiderna. Under perioden
närmast efter andra världskriget var dessa bottnar tre till antalet. Där fanns den
mer institutionaliserade symfoniska musiken, representerad av Akademiska
kapellet, samt också entusiastiska komplement till detta av typ Norrlands nations
kammarorkester som kom till 1955. Vidare den alltmer blomstrande och
varierade körverksamheten där Norrlands nations kammarkör tillhörde de mer
kvalificerade inslagen. Samt mässingsmusik.
Mässingsmusiken inte bara dominerades av utan utgjordes fram till 1950-talets
mitt av Hornboskapen, denna ärevördiga Sörmland-Närkingska institution med
anor från 1840-talet. Studentantalet ökade långsamt före studentexplosionen i
slutet av 1960-talet, men ökade gjorde det. Helt naturligt kom det att finnas allt
fler ensamma blåsare bland studenterna.
Även om ett ensamt blåsinstrument ljuder starkt och vackert så kändes
isoleringen tryckande. Man längtade ut ur sin isolering med andra ord.
Förhoppningsvis är detta försök till efterrationalisering av bakgrunden till
Reddningscorpsens tillkomst någorlunda korrekt. Alltnog. Lars Hamberg,
numera välkänd radioröst, var under mitten av 1950-talet inte bara en av
innevånarna i KFUM:s studentbostäder på Västra Ågatan utan också en
trumpetare som rätt nyligen hade lagt Storsjöbygden för sina fötter med hjälp av
Haydns trumpetkonsert bl a. För honom kändes säkerligen tillvaron med en
trumpet i studentrummets isolering särskilt pressande. Han kom därför på idén
att Jamtamot skulle starta en blåsorkester. Men det saknades inte bara instrument
utan också folk som kunde blåsa i dom. Instrumentproblemet fick en antydan till
lösning genom att Kgl Norrlands Artilleriregemente i Östersund, A4, lade ner sin
musikkår och infordrade anbud på sina instrument. Jamtamot avsatte 100:- för
ändamålet. För den summan fick föreningen tre instrument, bl a en helgisten och
en halvgisten ventilbasun. Den senare fick jag med mig hem under jullo!
vet med order om att lära mig att spela på den. Det hela kom en smula plötsligt
och några noter hann vi inte skaffa. I Svensk Normal Sångbok fanns lyckligtvis
melodier av lämpligt omfång och lagom svårighetsgrad och jag kunde efter
trettonhelgen återkomma med de nödvändigaste tonerna på min repertoar.
Ännu en innevånare på KFUM var Bengt Edwall som också blåste trumpet. Nu
var vi tre stycken, men vart räckte det, vad göra? Jo ännu en blåskraft fanns i
huset, Magnus Hjelm. Han var visserligen V-Daling, men vad gör man inte för
att få en tubaspelare... Han rekryterade ännu en landsman, Hållbus Sven
Mattsson, på trumpet. Under tiden hade också Jan Gavelius anslutit sig med sin
klarinett. Och nu! Nu vågade vi språnget ut till offentligheten i form av ett
Jamtamot i februari 1956. Succén var konsiderabel, om på grund av välljud, oljud
eller pur överraskning
förbjuder mig min försiktighet att spekulera i. Den gav oss i alla fall så mycket
råg i ryggen att vi vågade oss ut på nationens balkong efter mösspåtagningen
Valborgsmässoafton 1956. Detta visade sig vara ett lyckokast. Publiken blev
förvånande stor och t.o.m. entusiastisk. Uppenbarligen rörde vår version av
harmoniläran vid starkt ljudande strängar i studentsjälen.
Reddningscorpsen i Gamla salen på Norrlands nation 1956
Nu gick det lättare. Det visade sig finnas en hel del både vilja och förmåga hos
jamtarna, också när det gällde blåsmusik. Reddningscorpsen utökades samtidigt
som den bytte namn. Jan Gavelius fick snilleblixten – Phontrattarna!
Det namnet ansågs länge vara det bästa med orkestern.
Repertoaren var något av ett problem. Dels innebar vår besättning avsevärda
begränsningar vad gällde färdiga köpearrangemang. Dels fanns också vissa
begränsningar betingade av svårighetsgraden i dessa. De färdiga arrangemang
som vi använde oss av var till stor del marschmusik. Den fyllde nog en viss
funktion men det kändes inte som om den riktigt träffade orkesterns själ. Diverse
amatörmässiga (enkla!) arrangemang av mer civil karaktär kom därför till
successivt.
Spelningarna på Valborgsmässoafton och vid Moten var mer reguljära inslag i
verksamheten. Dessutom efterfrågade man orkesterns tjänster vid olika
nationsbegivenheter inom och utom nationshuset. 1959 deltog Phontrattarna i
Stockholms studentkårs karneval. Där fanns ett tiotal studentorkestrar av mycket
varierande numerär och kvalitet. Vid den traditionella tävlingen ställde
Phontrattarna upp iförda en uniform bestående av jamtluva samt jutesäckar med
ett hål i bottnen – för huvudet. Vi kom på delad andra plats, tillsammans med alla
övriga band utom Tekniska Högskolans orkester som blev helt odiskutabla
segrare. Vid det tillfället kom Günther Weiss, producent vid Radiotjänst
(numera Sveriges Radio) fram till oss och antydde att det nog skulle vara en god
idé att bredda rekryteringen från Jamtamot till hela Norrlands nation, förslagsvis.
Om detta hade någon betydelse för den fortsatta utvecklingen vet inte jag. Den
följde emellertid det förslaget.
Efter stockholmskarnevalen inträdde något av en generationsväxling. Den första
samlingen ur-Phon lämnade plats för yngre förmågor, av alltmer varierande
proveniens som det skulle visa sig, och med snarast formidabelt resultat i form
av senare års upplagor av Phontrattarna.
Uppenbarligen är den här typen av musik mycket fängslande för många
människor, trots sin tekniska ofullkomlighet. Stråkmusik på samma eller något
högre nivå för den delen blir helt odrägligt Katzenjammer, bleckmusik däremot
lustiga känslor föder. Mig veterligen finns det ingen musiksociologisk eller
musikpsykologisk analys av fenomenet. Ett väsentligt drag i detta torde vara den
personliga klangfärgen. Blåsinstrument är ju så konstruerade att varje ton har sitt
definierade grepp. En professionell intonation kräver att tonhöjden justeras med
örats hjälp. Om detta senare moment utelämnas uppkommer den speciella klang
som presteras av Sorglösa brunnsoktett och av franskt dragspel.
Här ligger, tror jag, en hel del av studentblåsmusikens obestridliga
överlevnadsvärde, den rör vid euforiskapande centra.
|
|
|
