|
Gården står uppe på en backe, litet ensamt, inte
långt från skogsbrynet. Jag traskar upp till boningshuset med
anteckningsbok och karta. En stor älghund börjar skälla. Han
har en löplina, och jag konstaterar att han inte når mig. I
köksfönstret syns några ansikten; man är
alltså hemma. Jag knackar på, stiger in och talar om att jag
vill fråga efter ortnamn i omgivningen. Jag brukar min östjamtska
dialekt, som alltid tycks ha ingett ett visst förtroende, också
där dialekten varit en annan. Kan man också hälsa från
någon bekant, så brukar preludierna vara avklarade. Sen
gäller det att fråga, om gården, ägorna, myrarna,
berget osv i närheten har några namn och sedan anteckna uttal,
läge, utseende och ev förklaringar.
Detta är ett genomsnittsfall bland de hundratals besök jag gjort
sedan snart 50 år bland jamtar i stora delar av Jämtland för
att kunna närmare utreda innebörd och sammanhang hos ortnamnen.
Det har varit ansträngande ibland, men jobbet har varit oerhört
intressant och givande. Det är klart att folk haft sina funderingar om
vad jag egentligen varit ute efter. Att jag varit i farten i militära
syften har framskymtat flera gånger, och på ett ställe
frågade en bonde rakt på sak, om jag var spion. Vidare
utfrågning kom av sig, eftersom grisen just kom lös, och det inte
blev tid till närmare utforskning från någondera sidan. Men
jag fick en känsla av att fjärdingsman kunde vara mig i
hälarna. Man har t o m misstänkt att jag representerat
skattemyndigheterna. En gammal hedersman, som jag försökte
intervjua på dikesrenen, medan han höll på att plocka
åkersenap på sin vall, sade sig inte känna till några
ortnamn alls i närheten. Så småningom lyckades jag dock
locka ur honom ett par namn med anknytning till hans fastighet. Då
avbröt han sig plötsligt och utbrast: "Men je få
fäl int höjden skatt för dehänne?" Han
övertygades om att farhågorna var överdrivna, och vid det
påföljande kaffet vid köksbordet fick jag åtskilliga
gamla ortnamn med fina, sakliga upplysningar.
Kaffet, ja.
Vänlighet och intresse har mycket ofta inneburit kaffedrickning, oftast
åtföljt av ytterligare upplysningar och roliga berättelser,
t.ex. om kvinnan som nattetid gick mer än två mil över skogen
till länsman, och hämtade tillbaka sin gris som tagits i mät.
Ibland kunde kaffebjudningarna bli rent hälsovådliga. Jag drack 13
koppar i följd en dag, då jag hälsade på hos några
ensamma gamla som gärna ville prata. Dagen efter fick jag inställa
verksamheten för magont. Det gick inte att såra de gamla genom att
tacka nej.
I 99 fall av 100 har jag mötts av vänlighet och
förståelse. Till de få återstående fallen
räknar jag en bonde, som bad mig dra åt helvete, och en kvinna,
som skulle stämma mig, om jag skrev ner ett enda ord av vad hon hade att
meddela. Ibland har jag hamnat hos skogstjänstemän från annan
ort, som visserligen haft stor lokalkännedom men inte behärskat
dialekten. Det sista gäller också en del kommunalgubbar, som suttit
litet för mycket på stämmor och pratat "svenska". En
gång råkade jag på en inflyttad dansk, som med ett
vänligt smil förklarade att han knappast var vittnesgill vad
språket beträffade, men att hans äkta hälft kunde
dialekten desto bättre. Karlarna har som regel större
namnförråd, men kvinnorna har i gengäld ofta bättre
dialekt. Min äldste sagesman var 97 år. Han var rörelsehindrad
efter en olycka vid timmerkörning, då han fyllt åttio. Han
var talför i högsta grad, och berättade livfullt om sitt liv i
skog och mark i yngre år, och det var bara att skriva, då ett
ortnamn dök upp. Sista årtiondena har jag brukat bandspelare i
sådana fall, men den gången var jag utan. Nu är den
hedersmannen borta, liksom de flesta som jag haft glädjen att resonera
med.
Att intresset för ortnamn är stort framgår också av alla
tolkningar jag fått. Ibland har man ringt mig och bett om ett nytt
besök, eftersom man glömt meddela några namn. Ortnamn är
ofta förbundna med personnamn, och samtalen har lätt kommit över
på släktforskning. Det är häpnadsväckande hur man i
jamtbygderna känner till släktledens förgreningar långt
bakåt i tiden. Jag har mött många öden och
interiörer. De flesta sagesmännen har tillhört den äldsta
generationen, och varit märkta av ett hårt livs mödor. Det har
hänt att man frågat, om jag inte kunde skaffa medicin mot
kärlkramp och andnöd. Sagesmännen från 1930- och
1940-talen den äldste var född 1844 är ju för
länge sedan borta, och med vemod konstaterar jag att också
meddelare, som man träffat på 1960- och 1970-talen gått
hädan. Många av dem har lämnat personliga minnen.
Alla har de fogat en pusselbit var till utforskandet av jamtarnas
bygdehistoria, ty i denna utgör ortnamnen en väsentlig del.
|
