Tre publicister i Östersund

Det nutida samhället är ingen idealisk växtplats för original. utjämningen mellan samhällsklasserna - i och för sig god - har medfört en standardisering av livsstil och ideal. Individens mål synes icke vara att utbilda den egna personligheten, utan att, söka motsvara kravet på att bli "som alla andra". Avvikelser från standardmåtten på människa tolereras också sämre än förr. En människa, som icke utan vidare kan etiketteras och hänföras till ett bestämt fack, betraktas med misstro och missnöje. Originalen börja därför få hänföras till det förgångna; minnet av dem är redan historia.

De tre publicister i Östersund, av vilka jag här skall försöka ge en snabbskiss, voro alla mer eller mindre original och tillhöra historien. Den bild, jag kommer att teckna av dem, blir ytlig, ehuru alla tre skulle vara förtjänta av ett fördjupat studium, som vi skola hoppas en gång kommer till stånd. Möjligen kan en erinran om deras existens och gärning locka någon yngre kraft att ta upp ämnet till förnyad och grundligare bearbetning.

I Östersunds historia, redigerad och delvis författad av Janrik Bromé, har ett kapitel ägnats pressen. Det är en ganska summarisk redogörelse och åtskilliga sammanhang ha däri förblivit i dunkel, vissa uppgifter synas osäkra. Här skall emellertid icke göras något försök att komplettera framställningen; det skulle fordra forskningar, som jag varken haft tid eller tillfälle till. Av särskilt intresse vore att få denna lokalpressens historia tecknad mot bakgrunden av den sociala utvecklingen. Det är emellertid också framtidsmusik. Man kan blott erinra om att nästa år, för jämnt ett sekel sedan 'Östersund fick sin första tidning, utgiven av en vitter publicistamatör, regementsläkaren C. A. Wetterbergh (Onkel Adam). Staden hade då 800 invånare och var föga mer än en stor by, vars lantliga karaktär också underströks av den tämligen allmänt förekommande kreatursskötseln.

Det lantliga i detta samhälle röjdes för övrigt länge i språkbruket i staden. "Gård" som benämning för en stadsfastighet förekom visserligen allmänt i småstäderna - det är annars ett landsbygdsord - men i Östersund var denna beteckning så grundmurad att när staden, efter att ha fått tillstånd att bilda egen jurisdiktion 1856 - skulle uppföra lämpliga lokaler för magistrat, polis och förvaltning, denna byggnad - eller rättare dessa byggnader erhöllo namnet "Stadsgården", något tämligen unikt, då Rådhus annars var det gängse.

När Agathon Burman 1877 startade Östersunds-Posten hade Östersund vuxit betydligt och de svårartade kriser, som utmärkt dess ungdom och som till och med hotat dess existens, hade lyckligt övervunnits. Invånareantalet uppgick nu till omkring 2.000. Med tanke på de mycket besvärliga kommunikationerna med landsbygden, vars, befolkning inskränkte sina stadsbesök till marknaderna - med undantag för den närmaste storsjöbygdens folk var Burman huvudsakligen hänvisad till stadsborna som fasta läsare. Han var också besluten att ge sin tidning prägeln av lokalorgan, då han särskilt angav att tidningen saknade "patenterad politisk skylt". I själva verket var detta icke så märkvärdigt, som en nutida läsare möjligen kan finna det. Representationsreformen hade ödelagt den tidigare naturliga ståndsgrupperingen och det skulle dröja ända in på det nya seklet innan det moderna partiväsendet började utforma sig; partier funnos f. ö. blott i riksdagen och skiljande blevo vid valen vissa dominerande sakfrågor: försvaret och tullskyddet m. m., det senare dock först något decennium senare.

Agathon Burman

Burman hade åtskilliga naturliga kvalifikationer som redaktör i Östersund. Han var den ende av de tre här behandlade ;herrarna, som var infödd, därtill av en gammal känd och framstående jämtlandssläkt. I Rödö församlingsböcker antecknades att han var född i Dvärsätt 1847 såsom son till kaptenen och lantmätaren Burman, därstädes. Efter studentexamen och möjligen någon tids studier i Uppsala - de biografiska källorna äro en smula oklara på denna punkt - hade han som så många andra litterärt begåvade skrivit in sig i tullverket och även gjort journalistiska lärospån i Dagens Nyheter. Han var trettio år gammal, när han började utge Östersunds-Posten, till att börja med två gånger i veckan.

Han var redan från början en personlighet och utvecklade sig småningom till original. När han i sin anmälan skrev att tidningen hade flera vänner än fiender, men hoppades kunna öka bådaderas antal, så var han medveten om att hans mycket personliga skrivsätt och hans mycket egna meningar skulle kunna reta mången. Man vågar rent av tro att han hoppades det, ty sådant var ofta hans temperament. Han var en stridbar man, vilket många fingo erfara. Men sannolikt var han mera intresserad av att vinna och behålla tidningens vänner. Framförallt intresserade honom Östersunds stads växt och utveckling; för rikspolitiken hyste han ett måttligt intresse och här höll han så fast vid programmet att icke förskriva sig åt något parti, att han stundom betraktades som opportunist. Försvarsfrågan låg honom alltid varmt om hjärtat; icke för roskull var han bästa vän med den, båldaste krigare Östersund hyst inom sina imaginära murar, sedermera grosshandlare O. Olsson, gemenligen kallad "Buller-Olle" och den ene av huvudpersonerna i en handgriplig presskonflikt, sam faller utom ramen för denna framställning. Finlands frihet låg honom också varmt om hjärtat, och Östersunds-Posten torde ha varit den första svenska provinstidning, som 1917 arbetade för frivillighjälp till Finland.

Under senare år skrev han icke mycket, men det han skrev, bar i högsta grad hans personlighets signatur: originellt, kvickt och skarpt. Östersund liksom i alla andra landsortsstäder lågo tidningarna förr gärna och ofta i polemik med varandra. Det blev verkligen läsning för folket, isynnerhet vad ÖP:s inlägg beträffa. En gång var han i en långvarig och hetsig fejd med V. Hugo Wickström i Jämtlands-Posten. Angrepps- och försvarsartiklarna växte och växte i omfång. När Wickström en gång åstadkommit tre spalter ovett mot Burman slogo östersundsborna följande dag ivrigt upp sin ÖP. för att läsa de fyra spalter, som man antog att Burman skrivit. De funnos icke. I stället stod det under rubriken "Brevlåda" ungefär så här: "Det senaste ordrika inlägget i vår kollega Jämtlands-Posten erinrade oss endast om att ingen flora är så yppig som - gödselstackens". Man kan ju sätta ett frågetecken för spiritualiteten i svaret, men det var effektivt.

Liten och rörlig med, bekväma säckiga :kläder, det fängslande, en smula sokratiska huvudet något nedböjt, så att, blicken kom att skjuta över glasögonens överkant, sågs Agathon Burman promenera omkring i sin stad och glädja sig åt det nya som kom till, vare sig det nu var Badhusparken, Runudden eller ett nytt hus. På redaktionen var han tidvis en sporadisk gäst; sällan ansåg han det nödvändigt att upplysa sina medarbetare om vart han tog vägen när han försvann. Kolerisk till temperamentet, förstod han dock alltid att rätta till sina överilningar, vilket oftast skedde med en självironisk glimt bakom glasögonen. Fastän han ofta verkade en smula "taggig" blev han mycket avhållen av dem, som lärde känna honom närmare.

Victor Hugo Wickström, som övertog Jämtlands-Posten 1886 som redaktör och 1888 som ägare, var en helt annan typ. Skomakarson från Hedemora, kom han som student till Uppsala omkring mitten av 70-talet, där han avlade en fil. kand.-examen 1877. Därpå följde studier i Berlin och Sorbonne samt en tid åter i Uppsala, varpå han förlade sin varelse till Lund, där han 1883 promoverades till fil. dr. Hans uppbrott från Uppsala efter den senare sejouren hade en pikant .bakgrund. Wickström var vid den tiden, vad vi numera kalla en estetsnobb. Omdömet är kanske orättvist, men han tycks ha retat åtskilliga och bland dem den unge Henrik Schück. När Wickström utgivit en ganska pretentiös och uppstyltad bok med titeln "En självmördares anteckningar", skrev Schück en "motbok", som han rubricerade "En före detta självmördares anteckningar" . . . Han fick Wickström utskrattad.

Victor Hugo Wickström

Wickström blev tidningsredaktör i :Östersund. Det innebar icke att han släppte sina litterära ambitioner: tvärtom sågo under årens lopp en rad arbeten av skiftande art dagens ljus. Vidsträckta, nästan årliga resor skänkte stoff till många utmärkta reseskildringar. Om Arnljot Gellina skrev han en historisk roman. Antikrist hette ett skådespel från tiden närmast före Östersunds-perioden. Han utgav Kvinnostudier av en ungkarl (1895) och skrev starkt polemiska pamfletter sådana som Prästväldets satanism (1903) och En ny himmel och en ny jord (1905). Mest uppseende väckte i Östersund - den gick som följetong i J. P. 1898 - en pastisch, När Jesus kom till Östersund. Det var ett försök att i ett slags legendstil visa kristendomens orimlighet i det moderna samhället: om Jesus kom till en nutida svensk stad skulle han icke mottagas såsom Mästaren, utan på ungefär samma sätt som i Nasaret bortåt 1900 år tidigare. Det var en skrift, som stötte många; i sanningens intresse bör det kanske tilläggas att författarens uppsåt nog blev i viss mån missförstått.

Wickström var radikal, i flera avseenden radikalare än de intellektuella liberaler, som han närmast räknade sig till. Hans radikalism tog sig också språkliga uttryck: JämtIands-Posten nystavades under åtminstone en tid nära nog fonetiskt; närmast ligger det kanske till hands att härvidlag jämföra honom med Ture Nerman under dennes vildaste diktartid. Samtidigt var han, som icke så sällan är fallet med intellektuella som offentligt röja starkt socialt patos, en ganska ensam man och långtifrån fri från snobberi och lärdomshögfärd. Till det yttre .framträdde han som en elegant. Undersätsig och med runt, skinande ansikte med små prydliga svarta mustascher promenerade han - mycket rak i ryggen - genom Östersunds gator, när dessa tillfälligt fingo ersätta Berlins, Roms eller Paris. Han ville också att omgivningen på hans tidning skulle vara elegant, vilket gick för sig, då han påstås ha betalat ståten ur egen kassa.

Hösten 1904 uppnådde han ett länge eftersträvat mål: han valdes till ledamot av andra kammaren för valkretsen Östersund - Hudiksvall. På kvällen den dag, valresultatet blev känt, mottog han från fönstret i sitt "tusculum" nedanför gamla kyrkan medborgarnas hyllning vid ett fackeltåg. I sitt tal begick han en oförsiktighet: han sade att han ämnade upptaga Sven Adolf Hedins fallna mantel. De orden hördes ända till Helgeandsholmen, där minnet av den store "braständarem" levde friskt. Och de blevo ihågkomna. Wickström gjorde fiasko som politiker. Icke nog med det utmanande, bragelöftet: när han steg upp för att hålla sitt jungfrutal - mycket elegant och med röd slips - förklarade han i akademiskt snirklade vändningar att han var medveten om att hans vältalighet icke skulle kunna mäta sig med de övriga riksdagsmännens. . . Han blev rättframt utskrattad. Det tog honom djupt. Han repade sig aldrig efter det. Det märktes kanske icke i de stockholmsbrev, han skrev till J. P. och där han - så vitt jag förstår - skapade uttrycket "Den sköna synderskan" för huvudstaden. En dag var han, borta, och det sades att han gått bort under omständigheter, som kommit hans ungdomsbok i Uppsala att få en tragisk aktualitet.

Året innan Wickström övertog JämtIands-Posten hade denna redigerats av Johan Lindström, som sedermera tog sin signatur Saxon som familjenamn. Saxon liknade Wickström endast däri att han hade en passion för resor och Burman i att han ägde ett starkt hembygdsintresse; han var visserligen närking till börden, men under de två perioder han vistades i Östersund ägnade han Jämtland ett starkt litterärt intresse. Han utgav skildringar från länet: I Jämtebygd 1888 och genom Härjedalen 1904. Han samlade ett betydande antal sägner och folkliga traditioner i Saga, sägen och sång i Jämtebygd 1902 och när Wickström döpte Stockholm till "Den sköna synderskan", förlänade Saxon adoptivprovinsen namnet " Jungfru Jämtland". Det ligger något symboliskt däri.

Johan Saxon

Efter att ha försvunnit från Jämtlands-Posten 86, återkom Saxon till Östersund 1891 och stannade till 1904. Han motsvarade i sin gärning och till någon del kanske också med sin person de speciella former av folklig idealitet, som under 90-talet och under det nya seklets första decennium, präglade Jämtland: nykterhetsrörelse och politisk radikalism. För sin privata del lade Saxon till vegetarianism, vilket - enligt vad hans hustru meddelat mig - berodde på den högst privata beskaffenheten av hans matsmältningsorgan. Liksom Wickström blev han ett - jag hade så när sagt: exotiskt inslag i gatubilden. Mager och senig och försedd med ett prydligt spetsigt skägg klev han omkring på gatorna i knäbyxor och en tropikliknande huvudbonad, som om han nyss kommit från mycket fjärran länder - dit han också gärna i verkligheten styrde färden.

Också han var polemiskt lagd och tidigare motgångar vässa de hans penna. Han var emellertid den ende av de tre, som hade en framtid på annat håll. Med stor skicklighet arbetade han upp sin rikstidning Såningsmannen - där varje energisk prenumerantsamlare fick porträtt och utnämndes till stor idealist - som småningom följdes av andra lika lukrativa publikationer, tills hans företag nu är ett av landets största i sitt slag. På många områden och alldeles särskilt hembygdsforskningens nedlade han stora förtjänster - och mycket pengar - och han dog mycket hedrad.

Under sin stockholmstid, bebodde han en stor borgliknande villa i Långängen, Stocksund. Invändigt såg den ut som vilket förmöget borgarhem som helst. Men efter middagen förde han mig upp i tornet, där han inrett sitt tusculum. Det såg ut och luktade som en gammal tidningsredaktion. Här trivdes Saxon bättre än någon annanstans, bland gamla tidningsurklipp och gamla klichéer. Det var kanske också symboliskt.

Ovanstående utgör reproduktion av ett föredrag vid Jamtamot i Uppsala, maj 1944.